En liten rännil
försökte tappert bära
en stor timmerbröt.
Inte ens vårfloden
när isen gick
förmådde flytta allt avbrutet.
Stockar och träd fasthakade
med naglar och klor
spjärnande mot botten och strandkanter.
Så mycket bråte
ett rinnande vatten
passerar eller bär
i det förtroliga samtalet.
Väntande på att bröten
äntligen ska lossna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar