Tidsandan

En tid full av superlativer
vidunderlig, häftig och stor
Där strålkastarljuset fördriver
en tomhet som hjärtat bebor

Fantastisk, grym, storartad, lyckad,
omdömena vet ingen gräns
Strunt höjes till skyar med hycklad
beundran, till aska den bränns.

En dag när lamporna slocknar
blir dagarna mörka och grå
Förvirring när blodet sig stockar
av bråten i mörk själslig vrå

Om kvällen på livets estrader
man minns allt man gjort, men ej är
Då ansikten glömda i rader
tycks ropa: ditt liv, en chimär!

Visst blir vi väl trötta och längtar
långt bort till ett fjärran land,
men snart står vi åter och trängtar:
kom nära, kom hit, håll min hand!

Minne

Fjärran från nöden
värker sömnlösa kroppar
tärande oro

Vilse i rummet
vem bor här, hur går man vart
vems är gårdagen?

Se hur spaden gräver
i tillvarons fundament
allt fler saknas oss

Långt borta nära
kameran fäster din blick
famnar liv och brist

Då tar du min hand
rör mig, endast huden minns
vet att du är här.

Bakom

Den sköna linjen
dold under grus och lera
ses av dem som vet.

Andning

Havsstrand med vajande råg
solglitter i ögonvrån;
forntiden övergår
i framtid.

Där vågorna hävs
som bröstkorgen
- in mot strand
och ut mot hav.
Ut mot rymden
och in mot djupen.
Jesus - förbarma dig!

Varat

Gräsklippshostan skräller
dessemellan pumpsuckar
i suktan efter vatten
Längtan.

Då spelar trädet
solskuggornas symfoni
på rummets vägg.
Gardinerna ler luftigt
sina bländande böner.
Allt blir stilla.

Kors

Korsets tecken tecknas
över kropp och värld
när fötter
söker tofflor.

Ny dag

Tacksamhetens dag
hör livet kring oss andas
ser hoppet växa.

Dag

En dag att tacka
att livet kring mig andas
och hoppet växer.

Möten

Surgubbe, porslinskatt!
Le kan du väl?
Ordens syra
fräter genom besluten.
Ingen voterar villigt
i atmosfären så tung
av svärd.

Repliker skär ner
upphängda förtroenden.
Drunknande kippar
sammanhang efter anden.
Glömd bakom andras allvar,
skylls underskottet
i leendebalansen
på blyansikten
ur kurs.

Valda fingrar pekar
anklagande mot
utmattad auktoritet.
Stenskulpterad respekt
står likt raukar
smädade i storm...

Du, du, du,
för ingen ville ha dig!
Dina händers vågskål
tappar skulden,
förlorar överskottet
av obetalbara felsteg.
Ingen knäfallande
av många
erbjuder sig
att bära.

Ditt fel är vems
som helst!
Djupt i funten
stryker molnen
bort vad outhärdligt är.

Röster

Små figurer i mindre bås.
De viskar minimala ord,
repliker under dagen
att foga in i spelet.
Allt mer och allt högre
hörs sufflösens röst.
Stämmorna ur dunklet
språkar med varandra.
Människorna har helt
kommit av sig.

Är det sant?
Kan läppar fortfarande
forma stavelser?
I förskräckelsens dunkel,
syns fanfaren från en
klarare röst:
Var inte rädd!

Missiler

Vem hade trott att
man behövde ett robotskydd?
Mitt i gemenskapen.
I alla fall som anmälts
var det urkopplat.
Och virusskyddet hade inte
uppdaterats sedan mässlingens,
kikhostans och polions tid.

Ondskefulla missiler träffade
en efter en och en och annan
sköts i sank med
signalord och klusterspråk.
Någon from bad fram
paraplyer och ordböcker!
Mot höjden utvecklade
söndagens supplikanter
sina brisader: desarmering,
avväpning, fredsstiftan
och godhet.

Möte

Den du hälsar på
är inte densamme
som du mött.
En av färgerna
har rasat in
och det har blivit kyligare
nu när fönsterhinnans
blomning är över.

Någon ler förstrött
och tänker för sig själv.
Du står kvar
och håller din hand.

Sång

Spröd ljuder sången,
når hjärtats djup. Darrar
likt blad som faller.

Händer

I avsaknad av Gud,
med igensvetsade dörrar
till trosbekännelsen rum,
tror man sig fri.
Vetenskapens händer
vänder blad i en bok.
Förnuftet regerar, mässas
den irrationella trosbekännelsen.
Med mikroskop och linjal
har observationen befästs:
förståndet råder
i vår värld av hat och död.

Som om inte kärlek och tro
håller varandra i hand
och går tillsammans
i kamp och strid
mot ondska och förtryck.