Bekänna

Bekänner innan nåd
bevekad
drar sitt streck.

Som bortvänd ser jag
mycket ofullkomligt
som den
vars klara blick
jag inte utstår
gör strålande vackert.

Skuld

Solen stirrade på
kolonins prydliga stugor
Ljusets bländande styrka
drabbade mig
och därför vände
jag ryggen till.

Vet nu vad outhärdligt
betyder en sommarfredag
mitt i idyllen.
Stursk som en tistel
känns jag inte vid min
stora brist.
Men vet min begränsning.

Bär skuld, ogräset
med sega rötter från
alla tidsåldrars sammanbrott
- som en hälsning
från mörka läger
belysta av ljus.

Bakifrån

Skjortryggen riven
och strimlad
av de vassaste klor.
Bakifrån kommer fradgande
attacker, som av rasande
djungelns rovdjur.
Just då, när du gjorde ditt bästa
och inte var beredd
att bedjande
välkomna dem.

Gigantiska myggor,
bitska som fästingar,
är förföljarna.
Den eviga korsfesten
i repris.

Får du syn på horden
som har handdukar som skor?
Märk deras oklanderligt
putsade tillbehör:
huggormförsedda klor
och varma blickar!
Gifttänderna artigt
nafsande mot hälar
och vader.
Men du stapplar vidare
som om ingenting hänt.
Församlade hukar
de frommas kläder
över offerskador
och djupare sår
som perforerat själens
sköra hinnor.

Se människor
i största allmänhet.
Vem älskar dem?
Alltid tuggande
på groteskt sega kameler
och andras mjälla brister.
Soloröster hälsar välkommen
till individuella kollektivet
för frosseri i andras
festliga olyckor.
Gör som alla -
stick hårigt avundsjuka
sugrör i allt möjligt
och låt andra bekänna!
Skalkyrkligt sörplar
organisationen vidare.

Tunnskrammel får
de stoltaste fariseer
att skamset rodna.

Kvällsmässa

Låsa upp och larma av
plocka fram och duka.
Ställa i ordning och
sätta psalmer.
Någon tänder ljus och
preparerar psalmböcker.
Samling och stillhet.
Psalmsång i all enkelhet
leder gärna vidare,
oftast till bön.

Textläsningar och utläggning.
Som lasrar bränner orden
kring skavanker och skevhet.
De bekänns bort.

Förbön där sorgsna
rör på sig och
utsatta kallas fram
att beskriva.
Framkallade som vittnen
står de trots
sin frånvaro
på plats inför höjden
Bönen tänker att
något måste ske!

Orgeln slingar melodi
runt gamla ord
så att de kan bli
ny psalm.

Det är mässa:
den stora närvaron
i den lilla kretsen.
Delandet med varandra.
Vi blir till och
svetsas samman.
Vi andas mysteriöst
det som kallas frid
och binds av friheten.

Nåd blåser i bänkarna.
Vi sveper andedräkten
om oss och håller fast
i psalmböckerna när
lufthavet rör sig.
Frisyrer fladdrar
som lågor.
Det strömmar.
Redan nu är morgondagen.

Efteråt dukar vi av.
Ljusen släcks.
Dörrar låses.
Larmet trycks igång
innan rummet försluts.
Vi går ej isär
om än åt olika håll.
Värmda hjärtan ger
staden hopp.

Nu ber kyrkan;
världens alla väggar och golv.
En triumfens båge famnar mer
av det heliga svävande,
därvarande.

Halvfabrikat

Högtalarna spottade ur sig
halvfabricerade ord
som predikanten inte
tänkt igenom.

Förundrad tystnade budbäraren
för att lyssna efter
vad andra kunde höra
när murar och pelare
spelade tennis.
Kunde någon bygga hus
av detta plocke-pinn?
Grovt tillyxade stycken
avhuggna på fel ställe.
Fernissade med
Nationalencyklopedins
talkör, ty allt möjligt
står skrivet.

Första söndagen efter Trefaldighet

I skydd av mörkret
smyger däggdjuren
så att ingen ska
fånga deras längtan.
Eller avslöjande
flå dem i dagsljuset.
Som vindilar pilar de
längs väggen.
Vare steg är en fråga
om skälet att finas till
och varje nytt steg
ett påstående om mening.

Man frågar för att leva
och lever för att fråga.
Med vinden i ansiktet
föds de levande.
En gång till.

Glitter

Ögon slås upp
som en bok,
oläst men synad.
De öppnas
som en dörr
och vänder sig bort,
Bort från det inspärrade
mörkrets flimrande
skimrande skärm.
Tumlaren bryter
förnöjt igenom
ytans glans,
i vars svärta
profetsyner borrat hål.

Själaspegelns bråddjup
mäts i tusen famnar.
Där kastar man sig
var natt handlöst ut.

Nu fäster blicken.
Någonstans går
ljus över havet,
nysatta spår,
planterade i vatten.
Glittret dröjer
sig kvar
som ekon
av tomtebloss.

.

Heliga Trefaldighets Dag

Gömma nyckel är
Guds väg på jorden.
Kurragömmaleken
kan knappast kunskapen roas av
Med ryggen mot gömställena
söker den evidens
i böcker och provrör.
Närsynt och färdigt
citerar den sådant
som står skrivet.

Småfolket tar myllrande för sig,
hoppar och leker nyfiket.
Enbart så kan detta detta
som inte syns
men ändå finns
lockas fram
ur sitt gömställe.
Iklädd det skönaste mönster
som får aftonen att rodna.
Kännetecknen böljar
som säd på fälten.

Ögonlock

Från begynnelsen
bakom ögonlock
blir universums mörker buret
och stjärnors ljus.

Ett himlavalv flätat
över ögats glob.
Lysande resor påbörjas.
Följer andetag för andetag
ekvatorn i grön neon.

En sluten anteckningsbok
där alltet står skrivet
på gott och ont.
Framkallat och betraktat
av en mörkerseende.
Ett minne stulet
längre bort,
ständigt förlåtet
och möjligen glömt.

Så öppnas ögonen
i närvaro.

Ett namn

Lägg Din själ i vårt kuvert.
Låt Din röst betyda något.
Under dessa veckor
hörs stämmor som talar
mer än de säger.
De vädjar och skäller.
Och det som når ut
blåser vinden
all världens väg.

Själv viskar jag ett namn
i mitt kuvert
innan jag förseglar det.
Ett namn som får
sommarens äng att blomma
och den modlöse att hoppas.

En skål

I den oansenliga skålen
hamnade egendomliga gåvor.
Hopyxad brysk kritik
lämnades att flyta
bland insamlade misslyckanden.

Vilken vågskål
av vikter tungt belastad.
Vägande ingenting
att tala om.
Den darrar till
inför förtroenden
som också samlas
för att sjunka.
Och tysta bekännelser.

Ibland fylls skålen,
den oansenliga,
av tomrum och ingenting.
En överflödande gåva.
Gränslöst mottagen.

Så landar var vecka
välsignelsen varsamt
i trötta
och tacksamt kupade
händer.

Begagnade ord

Tangentbordet har rast.
Utstår en oengagerad vila.
Strax bjuds det upp.
Här dansas
hemmagjord gammalvals
med krumma steg.

Hoplappade ord
överspacklade och begagnade
hamras fram som muggar
ur en rostfri plåt.
Morgonstela och parkbänksviga
innan pantern funnit
sina språng.

Endera dagen
tas det välkända
i bruk
när mästerverket
kastar av sig kläderna.

Handbokstrogen

I handboken stod skrivet
hur vi skulle vara
mot varandra.
Men det är mycket länge
sedan det påpassligt
blev präntat på pergament.
Och handböcker vet man hur de är:
svårtydda och knepigt översatta.
Idag, just för dagen,
är det lätt att nöja sig
med att vara mot.

Vi ska be för varandra,
kalligraferade någon mödosamt
och synnerligen tankfullt.
Och nu ber vi
för dagen
om att få lite lugn
och ro,
ber andra om
att få vara i fred.

I morgon är
en annan dag.