Frihetens timma

Elden brann utanför kyrkan.
Redan där fick vi värma oss,
vilsna och kalla.
Huttrande av nyheter.
Ruggiga av besked.
Dignande under bulletiner.

Då porten öppnades smet vi in
i ett välkomnande
som liknade mörkret.
Väntande på ögonblicket.
Fingerbranden slog ut.
Elden tog sig ur förlamningen
Lyste oss som stod tillsammans
bort ur osedda bojor.
Ty frihetens timma slog
och slog med dånet av vindens sus.

Korkåpan svepte in det gamla
i mantelns veck,
fick blommorna i vasen att falla,
och lämnade allting nytt.
Aldrig säga aldrig
nej aldrig har jag rest mig
med sådan lätthet.
Andats så frimodigt.
Sluppit värken.

Min säng gav jag bort.
Till vem som helst, till alla.
Begärens slaveri var över.

Tidsandan vinglade sin väg
drucken av andras blod.
Ty frihetens timma
bodde i klockans klang:
Midnattsmässa! Midnattsmässa!

Att jag grät vigvatten hörde ingen.
I flimret från skärmen sov husen...