Tjälen

En ilning i hjärttrakten,
en rysning längs ryggen.
Mannen som fått ett bröd
och en klunk
brister.

Vad hände, undrar jag sedan
när vågorna lagt sig
och dyningarna häver sig
majestätiskt i den djupandning
som kommer.
Och du sköljer
förundrat min fråga
med havskimmer
som ser land.
I ögat lysande uppstigen
den blåa solen,
nyss drunknad.

Hör, viskar du.
Vinet glödde och tjälen gick.

Högspänningsord

De ligger på knä och gör korstecken
Det sprakar och fräser när
deras mumlande högspänningsord
varslar om en annalkande bönhörelse
Något försenad stannar den till
vid deras bänkar
för att släppa av
något helt annat
än vad man beställt.
Byt tält, uppmanas den
som inte är nöjd
utan otåligt vill ha,
begär, kräver mer.
Ditt svar min rättighet,
raspar den skiva
som hakat upp sig på löften.

Sökare måste fortsätta...
Måste mera.
Det som finns här
måste man kunna se
någon helt annan stans.
De stillnar motvilligt
efter en häftig inandning
och erbjuds finna
vad bönen gömt strax utanför
deras eget
ofattbart bördiga synfält.
Och söker hädanefter rastlöst
det som redan funnits
där för alltid.

Reklamationer lämnas i
kollektens väl förseglade kuvert.
Det politiskt valda kyrkomötet
fattar därefter ett beslut
vilket som helst.

I protokollet noteras att löftena
visserligen inte kan svika
men att man för sin del
inte tänker svara
för någon annans religiösa utfästelser.
Och förresten var orden poetiskt tänkta
retoriska frågor och gröna förhoppningar.
Under tiden ligger någon på knä
och gör korstecken!

Över vattnet

Bönen stegade ivrigt
ja, trosvisst genom vinden
över vattnet
Därunder
bottenlös förtvivlan

Och somt föll på

Med ord som grova yxhugg
angrep han bibeltexten.
Flisor av fallandesjuka regnade
över den förvånade församlingen.
Till sist var han klar
och de sista spånorna borstades bort
med sådan ömhet
att många kände
handen på sin kind.

Där stod den.
Och såg
på dem.
Skulpturen.

Fast grund som lutar

Fotografiet fångade fakta,
sanningen om att kyrkans torn lutar!
Din övertygelse glittrade.
Bildbevis, sa du och
knackade envetet med ögat
mot displayen.

Fakta, konstaterade du på torget
med alla krokigt sneda och
böjda. Ingen förstod vad som
för sekler sedan ristades
på kyrkans hörnsten:
Lean on me!

Ingen kunde tro
att hemligheten fanns
så oläsligt nära marken,
bestänkt av smuts
och döpt med gräs.

Lagret fullt av öde

Kyrkans garderob, överfylld
med avlagda vittnesbörd.
Där staplades erfarenheter
som ingen visste vad man skulle
göra med, ha till.

En hängare med lidande,
en med uppgörelser och omvändelser.

Lappar, böcker och försiktiga ord
som knappt vågade se sig omkring
och därför stakade sig.
Det man har sagt har man ju sagt...
Förråden dignade och tomrummet
blev hemlöst.

Inget utrymme fick vara outnyttjat!
Kan en människas inre
bli mer öde?

Däremellan tvivel

Repet har två ändar:
att veta och vara viss.
Däremellan starka fibrer
inte av tro, utan tvivel.

Repet som binder samman
når inte fram,
vissheten tar slut
och därutanför finns mera...

Rummet där repet ligger
har ett namn.
Som du vet.

Sten på väg

Hur de orkar, det förstår jag inte.
Men går sin väg gör de
och var och en står upp,
tar sin sten
och går.
Hur kyrkans mur, helt perforerad
och inte värd att kallas vägg,
förmår bära tornets massiva pekfinger
med genomskinlig solspira
det är obegripligt ett under.
Fem stenar och två tre människor
som mitt ibland oss räcks åt alla -
Räcker det?

Trosviss

trosviss, det är jag visst