förtroende för troende

inga medaljer
ingen nordstjerneorden
uteblivna förtroenden
så ser det ut
när mikrofonerna stängs av
och strålkastaren släcks

så det är bara
att gå och ställa sig i skuggan
av megafonerna vars tyckande
och lättformulerade åsikter
trängs i sofforna
de nersuttna radiosofforna
och televisionens många sittplatser
i program efter program

men då kan man ha tid
hålla någons hand
som är skrovlig äv slit
bruten av slag

så håller jag helgsmålsbön
i min egen soffa
som står öppen mot himlen
förtroende skrivet med eld
något för troende

i sofforna

en fredag utan intresse
för vanliga ord
stuvade i versliknande
rader

ingen ville höra
ty parnassens clowner
förde oväsen
i sofforna

jag ropade ut
över stupet
och där var
en tystnad
av eskatologiska
dimensioner
gömd i små påskägg

dimma

som alla andra
troddes det
men i badrumsspegeln
sågs inget ansikte
där svävade en dimma
inte möjlig att svepa bort
med en grå frottéhandduk

en person i största allmänhet
som alla andra

vad ingen annan såg
var molnet i spegeln
en eterisk dimma
den utspädda kärnan
i upplösningstillstånd
av obemärkta motgångar
nederlag och förluster
en vemodigt dansande dimma
som stoft i solstrålen

detta var någon
som en gång
om sig själv
sagt jag

ingenting

med sina mässingsläppar
trumpetar de frasiga påståenden
de som förklätt sig till orakel
ingenting, just det
ingenting är omöjligt
stöter de fram
och speglar sig i
andras hunger efter tillförsikt

ingenting
utom att få svar på
vad som faktiskt är möjligt

Talangen som dök

talangen var en boren ledare
när han talade
lyssnade de bakre leden
med grumliga vokaler
kallades han haplig
ledarskaplig

men det var innan
och före den februarimätning
då procenten studsade
på tremeterssvikten
och störtdök i den tänkta valurnan

det var ren tur
att han var soldat
och tränad i militär närstrid
så han kunde brotta ner
reportrarna som ville veta
om klockan var slagen
patriotiskt idiotiskt
gul och blå
eller han

arvet

all stenkyrkor till trots
är arvet lagt i en papplåda
anfrätt av tid
nerslitna hörn
trasiga kanter

genom brännhål
syns ett inre mörker
ljuset ska synas
påstår lådfogdarna
utifrån säger man att
därinne ligger ond svärta tätt

en långfredag självantänder innehållet
svedjebrukens och facklornas eld
frilägger apostlarnas hopp

trons väg

från viss tro
till trosviss
leder ingen väg
och den är översållad
av ruiner och gravrösen

färggranna nycklar
i ängena lyser upp stigen
där allt färre vill vandra

visset och snett,
kommmenterade trospoliserna
som inte alls ville vara pilgrimer
man får inte färdas mot
körriktningen
och när utandningsluften
kvillrar av trons promille
måste vi ta ifrån dig orienteringen

trons visshet är en knopp
som i sällsynta tystnader ler
utan draktänder
glöder vishetens blomma

svar

efternamnet var långt
som ett uppslagsverk
författaren hade givit ut
en ny novellsamling
van att tillverka meningar
åt bokliga gestalter
blev svaren knappa
alltför korta
tillyxat avhuggna
som om bokstäverna tagit slut

ordkarghet gränsande till tystnad
ett förundrat svar
på de stora frågorna

credo

i trosportmonnän
låg en halvsmält pralin
gjord av sjuttioprocentig
utvald fromhet

naggad i kanten
avsmakad
men aldrig njuten

myllrande myror

små svarta myror
har byggt bo i läsplattan
där myllrar de omkring
med byte
någon bär en bit av ett k
på sin minimala rygg

de gamla berättar om
vimlande myriader
vilsna svartmyror
som visade sig
i den tv man stirrade på
även när programmen slocknat

bruset fortsatte

Gud, vilken kampanj

kampanjerbjudande
två till priset av en
förlåtelser, gudstjänster, kollekter

reklamropet höjs
från en avlägsen höjd
som vore det möjligt
att hålla det ropet
trodde sig ha i sina
pösiga fickor
utanför

utan att förstå
suckens djupandning
puffas för mysig bön
som ett erbjudande
vilket som helst
med chips och fredagsläsk

bönen drar andan
vi väntar
fylls av syre

varför ropa ordet lovsång
utan att vara paradisburen