fotfästen

repet tätt tvinnat
bands fast vid vissnande enar

kyrkklockornas ljuva allvar
regnade över skyddsrummen
väntrummen de överfyllda
fru Karlsson till soluppgången
sa den vitklädda rösten
och fortsatte
snart är det
någon annans tur

när de ännu hörande blundade
låstes en dörr
golven orkade inte hålla kvar
sökarnas skor
övergivna fotfästen täcktes av lila flor
det var då, kvart över

senare, långt senare, berättades att
vetenskapsprofeterna steg till väders
som ballonger från ett uttjänt party
förnuftet tappade taget om frälsningen
och ingen vågade berätta
att förtöjningen i kunskap
och lärdom släppt
i samma stund då rötterna till visheten
övertygelsehistoriens orkidéer
retuscherats bort från de vackra
gregorianskt sjungna promemoriorna

Viskning

pannan mot luggen
ty recitationen har stumnat
i sin fiberkabel
nedgrävd under högkvarteren

pannan mot jorden
är det så man får kontakt
med den klara solen
som går upp
för ond såväl som god!

amen, hörs en viskning

natten faller

stenen där dykarna svärmar

ropar förtvivlat till skuggorna
i mitt hjärta finns eld,
befria mig

sjögräset bugar följsamt
nuet klär sig i sitt centrum
och simfenan slår sin
kosmiska virvel

tiden stannar 
ty natten faller
understundom passerar en sik
från en annan värld