Teologi i sten

Vilande på pålar
djupt nedslagna i jordens lera
murade arbetarna vittnesbördet.

Stenarna sträckte på sig,
reste sig och pekade med
ett jublande finger
mot blå höjder.
Himlen, sjöng murverket.
Har uppstått, ekade pelarna.
Ty människorna teg.

Bikt

Ett alldels för kallt stetoskop
sattes mot den dimma
vi kallar själ.
Någon drog mörkt efter andan
in och ut, in och ut.

Örats parabol avlyssnade besvikelsen
fastnaglad i mellangärdet.
Denna långa besvikelse
som ilsket stoppat i sig allt,
nu överviktig av andras svek.
Avundsjukan brottades med
girighet och skadeglädje.
Dessutom - rostskador och hål överallt
igensatta av den tystnad som
trots att den inte kan glömma
tros läka alla sår.

Då erinrade sig tanken
att den kunde hämta
fram ur skuggorna
allt dolt
som ordet påstod var synligt
för att gömma det
helt öppet.
Ute i det fria.

Trofasthetsläran tillhandahöll hyllor
sammansatta av gamla löften
som inget lagrar.
I solen.

Värk

Grovgängad är skruven
som gnager sig
genom träfibrerna i ryggen.
Ögonblickligen vaknar
bisvärmen i armen.
Runt, runt far molnet.
Instängda bin bränns
tills handen domnar.

Mellan skulderblad
och ryggrad
har byggts ett bo
där värken lägger
sina ungar.

När de sover
vaknar ordet frid
och färglägger världen.

En vägg

Ett berg kan man inte ha
mitt i detta rum.
Vad blir då med rymd
och öppenhet?
Förtvivlan i rösten,
varför detta hinder?
Du inbillar dig, tänkte jag,
det finns inga väggar här!
Men såg hur du natt och dag
kastade dig upp
för att få grepp.

Mödosam kraftslukande klättring
för att besegra hindret.
Utskjutande prång,
sprickor och motlut.
Oansenliga gripverktyg
i frenetisk attack.
Fingrar, händer och fötter,
och dina klena leder som inte gav upp.
I helig elevation rörde du dig,
lyftes du mot höjden.

Vid Jungfru Maria fick du
göra halt i veckor och månader.
Och de dödas överhängande uppståndelse
kunde inte forceras utan redskap.

Berget kämpades ner.
Från första början
förnuftsmässigt oöverstigligt.
En kompakt massa
granit och diabas.
Nära predikstolen.

Ny var utsikten från detta
besegrade förklaringsberg.
Din vägg, min väg.

En fanfar

En fanfar tvekar inte.
Den drar fram varelser.
Ur gömslena har de kallats.
Vak upp, vak upp!

Men där kommer också
en morfar, skräddare Karlsson
och en moster från Brasilien.
En gammal klasskamrat
som minnet gjort god,
en och annan som glömskan
snyggat till och satt
försonande drag på.
Huvud och hjärta,
axel och axel.

Det kan vara min morgon
eller tillvarons kväll.
Antingen har människan vaknat
eller har den trötta historien
tillåtits somna.
Det fanns så mycket mer.
Ofattbara möjligheter som
inte blev.

Fanfaren profeterar om mer,
om det som kommer.

Kärnor

Fru Olsson sträckte sig
för att plocka
de mogna dadlarna.
Vare sig herr Fredberg eller
flickan Andersson kunde nå
frukterna.

Alla skymtade de stjärnorna
glittrande bland bladen.
Beskrivningens adjektiv
kittlade lustcentrum så att
orden blev en del av handlingen.

De som tidigare besökt oasen
efterlämnade en klase och några kärnor.
Nu var det vi andra som gick.
Det glödde
i handväskor och bröstfickor.

Försvunnen

Mitt i staden låg ödemarken
där många gått vilse.
I mörka skogar
och på ändlig hedmark
låg blodtörstiga rovdjur
väntande.

En vän försvann spårlöst.
Han sågs sist när han
nybiten
drogs in på krogen.
En annan blödde
på ett spelbord
huggen i plånboken.

Alla gav inte upp,
sökandet fortsätter.
Änglarna vet.

Den nödvändiga boken

Kan du inte ställa upp till val?
Vi behöver dig!
Vi tar inte ställning
mellan olika religioner.
Medlem måste du vara
- men Du slipper tro.

Vi har ett genuint behov
att styra den opålitliga
stökiga lärljungahopen.
De blir så lätt
diskriminerande elitister
genom att fira insiktsfullt
obegripliga gudstjänster.
Med rödpennan styr vi
medlemmarnas pengar.
De ska hamna rätt
i skuggkommunen.

Vi vet att partiledningen
tillhandahåller den ledning
som behövs.
Vägen är utpekad
av kanslier
vana att bestämma!
Tacksamheten flödar.

Gud då?
Skapelsens Herre?
Han som fanns före all tid?

Är inte röstberättigad.
Är inte medlem.
Betalar ingen avgift.
Tillhör inget politiskt parti
Saknar partibok.
Uppfyller inte kriterierna.

Uppståndelsens hand

Kvinnan från Libanon
kysste en utsträckt hand
vid kyrkans port.
Sjönk ner i vördnad
för hälsningens hand.

Som en duva flyger den
ovanför predikstolen.
Och landar med flaxande vingar
i boken som nyss fick den att lyfta.

När hon niger
förlorar hon andan.
Handen följer stödjande efter
ner mot golvet
där man bättre förstår
hur allt hänger ihop.
Den libanesiska kvinnan
hade känt igen
den uppståndnes hand.
Hur kunde den vara min?

Som ett rinnande vatten

En liten rännil
försökte tappert bära
en stor timmerbröt.

Inte ens vårfloden
när isen gick
förmådde flytta allt avbrutet.
Stockar och träd fasthakade
med naglar och klor
spjärnande mot botten och strandkanter.

Så mycket bråte
ett rinnande vatten
passerar eller bär
i det förtroliga samtalet.
Väntande på att bröten
äntligen ska lossna.

Ett trött och slitet ord

Kärlek är ett slitet ord
Trött utsliten Kärlek
kan med med ett naivt K,
som i Kristus,
öppna de hemliga dimensionerna,
lösgöra lyckta dörrar.

Ja med K - som i all liturgi,
kan man slå fast att
där Kristus är - där är lek,
är kär lek.

Allt lekfolk vet att
inför Guds ansikte
är leken en betydande
och viktig form av
stora K!

Frihetens timma

Elden brann utanför kyrkan.
Redan där fick vi värma oss,
vilsna och kalla.
Huttrande av nyheter.
Ruggiga av besked.
Dignande under bulletiner.

Då porten öppnades smet vi in
i ett välkomnande
som liknade mörkret.
Väntande på ögonblicket.
Fingerbranden slog ut.
Elden tog sig ur förlamningen
Lyste oss som stod tillsammans
bort ur osedda bojor.
Ty frihetens timma slog
och slog med dånet av vindens sus.

Korkåpan svepte in det gamla
i mantelns veck,
fick blommorna i vasen att falla,
och lämnade allting nytt.
Aldrig säga aldrig
nej aldrig har jag rest mig
med sådan lätthet.
Andats så frimodigt.
Sluppit värken.

Min säng gav jag bort.
Till vem som helst, till alla.
Begärens slaveri var över.

Tidsandan vinglade sin väg
drucken av andras blod.
Ty frihetens timma
bodde i klockans klang:
Midnattsmässa! Midnattsmässa!

Att jag grät vigvatten hörde ingen.
I flimret från skärmen sov husen...

Välsignelsens dusch

Våg efter våg
av kors och ljus
slår in mot stranden.

Den öppnar väl snart.
Överallt står släkt och vänner.
Väntande i
marschfärdiga kolonner.

Kors och ljus fortsätter
som nycklar i lås
att svalla mot stadens mörker.
På väg.
De är oss alla.

Ivriga mässfirarare blir
nedstänkta av tillit
och andligt blöta
av välsignelsens dusch!

Vattnet, deras förlovade bundsförvant
ständigt giltigt.
De går med kors och ljus genom hav.
De går hem!

Gloria 2

Där kvinnorna stod
vågade inte männen stå.
Som trogna efterföljare
gav de honom bara sin flykt -
men mödrar och systrar
var själva sin trofasta
kärleksgåva.

Mörka upproriska tankar
bultade som lava på
väggarna till Guds tystnad.
Mörkrets stund
släcker världen,
allt flämtar.

Guds frånvaro,
stunden utan syre.
Bortvändhetens tomrum -
ska det fyllas av det som icke är?
Tron kippar efter andan.

Men den som känt handen med
förlåtelsens fingrar
vila på sitt huvud
stryka håret
ser sig själv stå kvar.

Sorgen över det
som inte tycks vara förfärar.
Men handens beröring
upphörde inte, minnet sviker inte
i syrebrist eller för övermaktens spjut
Hudens innerliga erinran
- den sjunger ohörbart
som Guds tysta stund.

Den som är
omsluter sin egen frånvaro
och är mer ändå
då och i ett jublande nu.

Gloria

Träden gnolar utanför sovrummet
nyvaknat yra.
Lindarnas genomskinligt nakna krona
klapprar i jakt på retsam vindil
och applåderar
med taniga fingrar.

Egendomligt glada
välkomnar de en ny dag
med armar
lyfta i duggregnets guldtvätt
under det gråaste himlatak.

Kyrie

I gränslandet mot sömnen
ropas det ständigt
på hjälp!
Där förloras kontrollen
och någon faller alltid in i mörkret.
Ändå vilar man orubbligt trygg
på Guds madrass,
säger de tvärsäkra.
Vi tror dem inte riktigt,
inte förrän vi själva förlorat.

Men när man är sömnlöst vaken
och blir ett offer
för att biståndet somnat
på sin breda strandäng,
vem hjälper då?

I blixtrande gul värk, i svart svält
i blå hunger, i grön törst
skriks det med tvivlets
tröstlöst uppgivna ögon
stirrande långt förbi fjärran.
Vad har de fått syn på
bortom alla obarmhärtiga
kameralinser?

Är det där hoppet,
det förlorade bor?

I Gaza ropar man sitt Kyrie
med vännerna i Dachau
I Calcutta ber man om förbarmande
på samma sätt som de instängda
vädjade i World Trade Center
I Bagdad törstar man efter nåd
med sörjande Armenier

Vi orkar inte med all död,
denna förtvivlan, mörk ondska,
svår nöd.

Så återstår desperat bön!
Hjälp oss Herre fly in i Din nåd,
att bosätta oss i ordet tillflykt,
för att glömskt gömma oss
under vingarna!

Orden susade förbi som en fri duva
med vår längtan som sällskap.

Låt äntligen de kupade händer
där vi lägger våra döda
år efter år efter år
sätta en gräns för det olidliga!

Och den famn där vi lagt till
slå en ormatät mur kring
våra sorger och förluster
så kraftfullt
att det vi förlorat och lidit
inte mer är!

Kan det vara sant att någon varje dag
hamrar på den träställning
som ska tömmas?
Kan det vara sant att glädjen
lägger ett förlåtande täcke
över det som inte borde ha skett?!

Kyrie eleison...

Introitus

Någon har installerat fanfarer i mina sulor,
de tystnar när jag går min väg, min väg.

En annan rutt ger lust och kraft,
sveper in med ett herrans drag
under mina sjungande sulor.

Den smala vägens serpentiner
vrider sig som en orm
på en stav
- men blir aldrig mer framkomlig än
det ögonblick som flöt iland
när bergen sänkts och dalarna höjts.
Höga portar och vida dörrar.

Skuggorna som smyger på oss
avskyr triumfens klang.
De mörknar och sjuder.
Hatar och ljuger.

Stegets svikt manar oss vidare
mot målet. Låt gå.
Nu går vi, vi går.
Låt nu gå.

Och dörrarna slås upp
när vi går dit vi ska!
Dit vi ska - ska vi!
Dit vill jag!

Prövande steg varar länge.
Nästan framme är inbjudande dolt.
Skrattar förtjust som en skatt undangömd,
bland öppna pelare
och blomstrande valv.
I dunklet erbjuder en port sig
att verkligen stå på glänt.

Med kikare, förstoringsglas och mikroskop
understryks dess begynnande prakt
och ljust gyllene fanor
som nyss andades
himmelsk höjd och klar luft.
Hörs hornens frustande jubel
när vi lyfter törnet
och finner eld på en strand
där vi hör hemma?

Få lägger märke till
att det blivit lättare att gå,
som ginge vi på de moln
vi nyss betvivlat.

Vi är några få,
jag och du...
Så gick också vi
nästan förbi.

Ökenvandring

Med en stel piasavakvast
sopas sanden bort
varje måndag framför kyrkans dörr.
Därinne är ett folk på väg
så det skummar.
Böljande sanddyner
slår in över mittskeppet,
gång på gång på gång.
Någon bär fram en stav av lugn.

Blästrande sandstorm och piskande tvivel
tvingas tigande bli stilla.
Enstaka ondskefulla repliker
ärrar med törne oskyddade ben.
Vandringen mot oasen,
mot källan i koret
må ta 40 år.
Tålmodigt eller upproriskt
rör sig benen i takt
och steg efter steg
följer steg.

På hettans glädjehöjd och
genom iskylans trötta sorgedal
där man lätt går vilse
vandrar flocken, den lilla,
till rast och vila.

Där tystnar klagan
och ett blått täcke av stor nåd
sveper glöd kring
sina sargade små
som inte vet vad de ska göra.
De räcker tvekande fram sin
obetydliga lilla kvist
av knoppad längtan.
Och niger och bockar
översvämmade.

Inte ens i en mätt oas kan man stanna,
den drar sig tillbaka
och stänger förråden
för dagen som kommer.
Den som inte passar på
har ingenting att göra.

När ljuset når västportalen
stampar man av sig,
sträcker på sig,
fäller upp kragen,
huttrar en smula
och går ut i snålblåsten.

På måndag sopar vaktmästaren igen.

Stänger dörrar

När Ordet går ut
släntrar folk hem till sig och stänger dörrar.
Men glipan mellan dörr och tröskel
har de glömt...
där ljuset sipprar ut
mot den som står utanför
och väntar.

Förr och nu

Historien har somnat och
snarkar högljutt efter att ha ljugit i sekler.
Några århundradens decennier
blinkar sömnigt
ty tiden rann bort från dem.
De är så trötta på all död,
på eländes elände och värre ändå.
Snart måste väl något ske
som kan bryta mark
och röja väg?

Profetens stuprör är just färdigmonterat
men regnet har ännu inte fallit,
orden har inte kommit
och elden
vill sig inte.
Ingen blixt slår ner
och allt är ganska vanligt.
Så nu tror jag med händerna
formade som en öppen skål.
Och ser det ingen någonsin sjungit om.
Vem är Du?