Gloria 2

Där kvinnorna stod
vågade inte männen stå.
Som trogna efterföljare
gav de honom bara sin flykt -
men mödrar och systrar
var själva sin trofasta
kärleksgåva.

Mörka upproriska tankar
bultade som lava på
väggarna till Guds tystnad.
Mörkrets stund
släcker världen,
allt flämtar.

Guds frånvaro,
stunden utan syre.
Bortvändhetens tomrum -
ska det fyllas av det som icke är?
Tron kippar efter andan.

Men den som känt handen med
förlåtelsens fingrar
vila på sitt huvud
stryka håret
ser sig själv stå kvar.

Sorgen över det
som inte tycks vara förfärar.
Men handens beröring
upphörde inte, minnet sviker inte
i syrebrist eller för övermaktens spjut
Hudens innerliga erinran
- den sjunger ohörbart
som Guds tysta stund.

Den som är
omsluter sin egen frånvaro
och är mer ändå
då och i ett jublande nu.