Kyrkogården

Himlens förort, kyrkogården
ter sig mörk och sorgsen än.
Många lämnats där, se vården
som skall minna om var vän.
Då tänds ljus och platsen strålar;
paradisiskt hopp finns här!
Lyser starkt, med lågor målar
Livets Herre, som oss bär.

Passet

Ditt pass
ligger kvar och väntar
Evigt giltigt
fyra år
två månader
och åtta dagar

När Du reste hastigt
utan att vända dig om
lämnade du passet

Tänk om Du ändå
hade kunnat bli avvisad
vid gränsen
tvingats återvända
för att hämta passet
ditt resedokument

Hej, jag glömde…
Jag skall bara…
Jag behöver hämta…

Långt kraftigare passersedel
var din arma kropp
Hjärnan som
inte längre förmådde
som slutade
vilande på en landstingskudde

Utan diskussion
släpptes Du igenom spärren
Och välkomnades
av gryningens
tilltagande ljus

Här i skymningen
ligger Ditt svenska pass
kvar på bordet
och väntar...

Att gå

Vaknar sakta, hör en röst
Ser mitt liv, där det är höst
Reser mig och börjar gå
Frågar varför, vill förstå

Allt det gamla som har skavt
lämnar jag, allt tungt och kvavt
viker för den friska vind
som fritt leker på min kind

Längtan tänds och hoppet ler
Mina steg blir fler och fler
Anar någon, undrar vem
Stegen bort blir vägen hem

Sorg

Framför mig
förtvivlans krafsande
efter fäste för ögon, för fot
för ett liv som
genom hugg rasat
gjorts främmande

Där kvider schaktet
som lodrätt borrat
sig ner genom själen
mitt avgrundsljud eller ditt
kan kvitta
vi kippar efter hopp

förlustanfall lika värkar
ur djupen jämrar sig en
onämnbar frånvaro
en terräng utan riktmärken
där okända väderstreck
går om varandra

Enskild och avskärmad
när förtvivlan rister
bröstet kan inte, inte längre
mäktar ej härbärgera
det huggande
molnet

En fågels drill
skrämmer skuggorna
när solljuset smyger in
genom fönstret
där och då vet
man något

och hör
att man andas.

Nytta

Ställ upp, sätt i gång
maningarna flödade
vem låg bakom vad

För vilka syften
i vems intresse blir man
klen marionett

Överutnyttjad
driven till matthetens gräns
rödljus: det är nog

Att tjäna någon
i smuts med helig avbild
guldet skimrar svagt

Att göra nytta
det är knog och övernog
se gräset bli skönt

Gemenskap

Lådorna är slitna
trånga, futtigt små.
Klämd, låt syndarn sitta,
illa ska han må.
Den har ej förtjänat
kärlek, sympati,
som så hånat smädat
all vår symmetri

Dessa ska föraktas
skällas, tystas ner,
stoppas och förkastas,
låt dem lida mer!
Ty allt vad de gjort oss
ska de få igen!
Ilskan, all vår harms bloss,
dubbelt opp ger dem.

Älska och förlåta
högt i kurs ej står?
Detta är en gåta
vi som själva får
nåd och tillgift ofta:
avlösningens frid.
Vill vi hellre binda
ovän och ta strid?

Tror vi kyrkan rymmer
andras hopp och tro
dem oss ger bekymmer
skakar lugn och ro?
Måste alla tänka,
tycka unisont?
Kan Han sammanlänka
oss när det gör ont?

Överlåtelse

Jag blir en lovsång
när Skapelsens Herre får
min tro, mitt liv, allt!