Kyrie

I gränslandet mot sömnen
ropas det ständigt
på hjälp!
Där förloras kontrollen
och någon faller alltid in i mörkret.
Ändå vilar man orubbligt trygg
på Guds madrass,
säger de tvärsäkra.
Vi tror dem inte riktigt,
inte förrän vi själva förlorat.

Men när man är sömnlöst vaken
och blir ett offer
för att biståndet somnat
på sin breda strandäng,
vem hjälper då?

I blixtrande gul värk, i svart svält
i blå hunger, i grön törst
skriks det med tvivlets
tröstlöst uppgivna ögon
stirrande långt förbi fjärran.
Vad har de fått syn på
bortom alla obarmhärtiga
kameralinser?

Är det där hoppet,
det förlorade bor?

I Gaza ropar man sitt Kyrie
med vännerna i Dachau
I Calcutta ber man om förbarmande
på samma sätt som de instängda
vädjade i World Trade Center
I Bagdad törstar man efter nåd
med sörjande Armenier

Vi orkar inte med all död,
denna förtvivlan, mörk ondska,
svår nöd.

Så återstår desperat bön!
Hjälp oss Herre fly in i Din nåd,
att bosätta oss i ordet tillflykt,
för att glömskt gömma oss
under vingarna!

Orden susade förbi som en fri duva
med vår längtan som sällskap.

Låt äntligen de kupade händer
där vi lägger våra döda
år efter år efter år
sätta en gräns för det olidliga!

Och den famn där vi lagt till
slå en ormatät mur kring
våra sorger och förluster
så kraftfullt
att det vi förlorat och lidit
inte mer är!

Kan det vara sant att någon varje dag
hamrar på den träställning
som ska tömmas?
Kan det vara sant att glädjen
lägger ett förlåtande täcke
över det som inte borde ha skett?!

Kyrie eleison...