Uppbrott

bort i tok går allt vilse
fram vill
omorganisationens snickare
hamrar sitt ställningstagande
i regn

historiens alla omtag
rider över vatten
likt fötter som för friheten
vandrat i sand

farkoster av insikter
bär yxmärkens sår
från förr

på drift mot nya hem
där alla arker strandar
längtan efter berggrund
där krisen sjunker undan

rötter i det förflutna
drar plågsamt andan
i bladen som flyger

så - i triumf
hoppets prisma
den himmelska bågen

Mur

De lever innanför
när utvisningsbeslutet utfärdas
efter ett brott mot
träd- och fruktlagen

gömda prövar de
skyddsdräkter
kamoflerar sig i kläder
utan att för sig själva
kunna dölja att något hänt

den öppna gränsen byggs bort
en ormtät mur blir till
som långhusets nordliga sida

i utanförskap krälar
både människa och djur
med sin nya medvetenhet
om brist och hunger
och skuld och skam

Sten

ett stycke berg kastas
avundsjukestenen som sårar
dräper de närmaste,
hela släkten och folk
en börda bärs av generation
efter genaration

de händer som slungade
den första stenen
kamoflerades som missförstådda
oskyldiga, syndfria

ett helt liv kan gå åt
för detta enda
den hystade stenen träffar
tränger som en borr

skrovliga djupa hål
ekar i kastaren

Vinden

Ryttlande över urmörkret
står vinden stilla
i väntan
ett kosmos ur intet
strider i eoner mot kaos
alla varelsers kamp för dagen

Sten

stenen i fickan
slipad slät av vågsvallet
i strandkanten

nu omsluten av min hand
som vår planet
av atmossfärens fingrar

Koltrast

koltrast bland knoppar
spelar flöjt för liv, vår, hopp
allt tystnar, lyssnar

Allt

blåste ut tv:n
och stillade tanken
inväntade lugna andetag

äntligen blev det tyst
och frågan kunde ställas:
är detta allt?