Introitus

Någon har installerat fanfarer i mina sulor,
de tystnar när jag går min väg, min väg.

En annan rutt ger lust och kraft,
sveper in med ett herrans drag
under mina sjungande sulor.

Den smala vägens serpentiner
vrider sig som en orm
på en stav
- men blir aldrig mer framkomlig än
det ögonblick som flöt iland
när bergen sänkts och dalarna höjts.
Höga portar och vida dörrar.

Skuggorna som smyger på oss
avskyr triumfens klang.
De mörknar och sjuder.
Hatar och ljuger.

Stegets svikt manar oss vidare
mot målet. Låt gå.
Nu går vi, vi går.
Låt nu gå.

Och dörrarna slås upp
när vi går dit vi ska!
Dit vi ska - ska vi!
Dit vill jag!

Prövande steg varar länge.
Nästan framme är inbjudande dolt.
Skrattar förtjust som en skatt undangömd,
bland öppna pelare
och blomstrande valv.
I dunklet erbjuder en port sig
att verkligen stå på glänt.

Med kikare, förstoringsglas och mikroskop
understryks dess begynnande prakt
och ljust gyllene fanor
som nyss andades
himmelsk höjd och klar luft.
Hörs hornens frustande jubel
när vi lyfter törnet
och finner eld på en strand
där vi hör hemma?

Få lägger märke till
att det blivit lättare att gå,
som ginge vi på de moln
vi nyss betvivlat.

Vi är några få,
jag och du...
Så gick också vi
nästan förbi.