Ökenvandring

Med en stel piasavakvast
sopas sanden bort
varje måndag framför kyrkans dörr.
Därinne är ett folk på väg
så det skummar.
Böljande sanddyner
slår in över mittskeppet,
gång på gång på gång.
Någon bär fram en stav av lugn.

Blästrande sandstorm och piskande tvivel
tvingas tigande bli stilla.
Enstaka ondskefulla repliker
ärrar med törne oskyddade ben.
Vandringen mot oasen,
mot källan i koret
må ta 40 år.
Tålmodigt eller upproriskt
rör sig benen i takt
och steg efter steg
följer steg.

På hettans glädjehöjd och
genom iskylans trötta sorgedal
där man lätt går vilse
vandrar flocken, den lilla,
till rast och vila.

Där tystnar klagan
och ett blått täcke av stor nåd
sveper glöd kring
sina sargade små
som inte vet vad de ska göra.
De räcker tvekande fram sin
obetydliga lilla kvist
av knoppad längtan.
Och niger och bockar
översvämmade.

Inte ens i en mätt oas kan man stanna,
den drar sig tillbaka
och stänger förråden
för dagen som kommer.
Den som inte passar på
har ingenting att göra.

När ljuset når västportalen
stampar man av sig,
sträcker på sig,
fäller upp kragen,
huttrar en smula
och går ut i snålblåsten.

På måndag sopar vaktmästaren igen.