Tecken och tydning

Ett livlöst golv
en enastående matta
spräcklig av linoleum
sprätter till.
En gladhund hoppar fram.

Bland oformliga oljud
och färglagda störningar
en framåtlutad kvinna,
ett upplöst moln bland streck,
en trött kanin, knepigt utdragen.
Där ett instrument,
en trumma kanske,
eller en cymbal?
Något runt som
skräller och låter.
För alltid kommer de
tillbaka för att vara där.
Varseblivna och igenkänt
villiga att hälsa.

Molnen sätter också segel
och spacklet binder dem
i skarvarna.
När det som är dolt
blir synligt och
det uppenbarade gömt,
överraskar det ingen enda.

Tolken brottas
med grenar och moln.
Fler vill bära lins
och söka framgång
som mönsterfinnare.
Ser de inte hjärtmyntet?
Hör de inte valören slå kullerbyttor
med urmönstret inpräglat -
härdat med vatten?
Tolken brottas
med grenar och moln
i en mönstervärld
som vår,
en lysande skugga.

Så står skrivet

Som gnistrande vin
i kristallglas
hälls berättelsen.
Vi dricker girigt.
Men först efter.
Redan uppfyllda
står vi och
har stilla suttit.

Reste vi inte alla oss
sakta för att skåda
ljuset brytas
genom det glas
som bär liv.

Vid gränsen

Mikrofonen med koppel
håller vakt vid posteringen.
Ständigt rapporterande.
Ingen släpps över gränsen
ingen som inte är självupplevd.

Orden som tänkts,
osagda, sällan hörda,
förklädda utan papper,
söker asyl och får passera.
Längtande efter frihet
som för deras skull
placerats väl
och i förvar.

Från ett fordon på väg
hörs ett: Ja men!
Som ett ivrigt amen
med hunger att något ska ske.

Upprörelsens harm
väcker våra utvalda flygare.
Röd flickslända och ängsblåvinge
fladdrar i vinden
efter att ha mognat
och förvandlats.
Mäktig är den dans
som krävs när
mikrofon och högtaleri
talar osamma språk!

Förlorar man sin röst
vid gränsen eller får
man vingar?

I framtiden tinar de frusna.
Med starkt klingande ord
lyfter de och talar
inte längre
för sig själva.

Blicken

Sekundvisaren vilade
när blicken nådde
en överenskommelse -
varhelst jag står
ser jag mig sedd.
Framför detta fönster,
tillslutet vidöppet,
syns jag,
är jag en människa.

Tillbaka genom guldet
strålar ett ansikte
inbäddat i tempera
och hängt på trä.

Vem som helst
kan nudda himlen
med sina läppar.

Portöppning

Trösklarna till kyrkan,
låga sedan eldundret,
ligger i väster.
Den ursprungliga portalen
öppnar beprövad väg
till en annan värld.

En ny tillvaro kan skönjas
i soldis och belyst av lycka.
Cirkuslejon vet också,
genom rytandets berättelsekonst
från de första århundradena,
att i fruktan och skräck
skymtar ingången.

De som satt fångna
sjöng sig fria och in i världen
vars port de bar.

Barnkören

Mitt i en mening
hämtades luften från
väntrummet nära näsan.
Någon drog i strumpor
som kärvänligt kliade sig
mot benen.
Vinkning mot tredje bänk
familjens plats
och storögon på de äldsta,
solisterna.
Spänningen tog osynliga grepp.
Grottgäspning
bände loss fingrar.

När pauserna tog igen sig
sjöng barnkören Gloria.
I mellanrum med stämmor.

Sångens röster sotar aningslöst
igenslammade kanaler.
Ögon fylls av samband
när allt är
som ska vara…
Förunderligt värmd.

Räkenskapens dag

Siffrorna slukades
av hungriga kolumner.
Svarta staplar svalde allt
Njutande av allt vad underskott
och verksamhet heter.
Tänder av revision
hann inte med att tugga
allt som kördes ner
i kontostruparna.
Plus och minus
polkagrisvirade
runt varandra.

Eget kapital och skulder
morrade och högg.
Uppretade av krisen
som slingrade
runt bokslutet.
En påminnelse om dagen
då alla räkenskaper,
trots betydande underskott,
slutar på plus.

Skrivet i sanden

Retorikpoliser parkerade sina
vidunder i röd metallic
framför det fria ordet.

Varje meningsbyggnad
äger rätten att växa fritt.
Är det därför ni är här?
Som garanter?
Yttranden erbjuds
en blomstrande livslängd
på en minut.

På närmaste strand tecknar vi
vår mening i sand.
Hav och himmel lyssnar
när jorden bävar.

Kosmisk vind

En skruvad frispark
vrider klotet runt och förbi
den brinnande vagnen.
Ständigt på väg,
över intets massiv,
upp och ner,
fram och tillbaka.

Varv på varv sveper
den kosmiska vinden
genom en evig rondell.

Leendet blir allt bredare.
Blixtlåset öppnas
och längs vintergatan
smilar någon.
Vem är Du?

Passionsfrukt

Äpplen, päron och bananer,
vindruvor och plommon
var hennes gåva.
Alla serverades,
i åratal bar hon frukt
såsom det stod skrivet.
Hon gick verkligen åstad
och mer än alla andra
bar hon frukt.

Tills en dag då någon förnumstig,
dumdristig person påstod
att detta att bära frukt
inte alls betyder att bära frukt
utan något annat.
Inget är som det står, sa han
besserwissern som låtsades veta.

Han hade fel.
Men hon slutade genast.
Och sörjde sin tappade tro,
förlusten av den glädje
hon funnit hos dem hon mötte
med gåvan hon bar.

Han hade helt fel!
En vissen stad
hade tagit intryck
av kvinnan som alltid
bar och bjöd.

Passionsfrukten är hennes.
Den bärs och bjuds
till hennes minne.

Måltid

Fiskarens katt
ivrigt spejande från stranden
väntande vid vågen
som drar efter andan.

Katten stryker sig
graciöst men ovärdigt
mot den saknade fiskarens sandal
leker med remmarna.

Nu - måltid av nyfångad fisk
som bytt element.
Den delas med andra.
Äger rum på en klippa
vid en himmelsk strand
en gyllene morgon.

Om regnet kommer

Staketet vände avståndstagande
ryggen till och drömde,
längtande att bli mur:
På vår sida är vi inte!
Håll er borta så vi kan se er
och jämföra det ni är
med det vi aldrig någonsin
ska bli eller vill vara!

Bortvänd från ängar och hav,
från vind och vidd,
tuggade staketet sina teser:
Välvilja tillverkar hat!
Vetenskap ger lycka!
Vet att uteslutningsmetoden
ska fängsla er
och skrinen låsas!

Men om regnet kommer?
Om regnet kommer
reser sig vattnet tigande.
Översköljer jämlikt
alla murar, staket och gränser.

Credo

Lutad mot trädstammen
står tron helt övertygad om
att något finns
bakom ryggen.
Detta rotade träd
hållfast och stadigt.

Grenarna bjuder liv
för alla, för fåglar.
Stammen breder ut sig
tar på sig sin krona
och låter rotverket
omfamna luftens bråddjup.
Den som vilar sig
mot detta träd
vill.