Möte

Surrad vid jaget.
Kämpande mot vind och storm,
mött av soluppgång.

Frihet

Frihet finns att kräva.
I paket. I lösvikt.
För personligt bruk?
Kravmaskiner kan ropa frihet,
men ställer de upp
när andra behöver?

Vem, vilka, någon
erbjuder och formar,
skyddar och försvarar gåvan
Från himlens rike till
jordens barn.
Från land till land
genom händer som
sköljer hoppets strand.

Friheten balanserar
en rättvisans spång
över kaosfloden.
Skyldigheter är kompass
och rättvisan färdkost.
Målet närmar sig om man
delar ord och bröd
till ansvar och mättnad.

Den enskildes frihet
fick inte skada andra.
Nu far vi vidare.
Långt längre!

Den enskilde är
ett folk, ett land.
Vår nya kontinent:
Att få måste vara
som att ge.
Intensivt från vilja
till göra och kunna...

Och när vi räckt åt andra
det vår längtan vill ha
växer ett träd.

Tråd

Två trådar tvinnas
till meningssträngen.
Den ljusa heter liv,
den mörka kallas död.

Den tredje tråden
är osynlig;
den omtalas som röd -
men är skinande vit.
Känd och bekänd:
björntråden, som är
och skall vara.

Draperi

Ordflödet blev till ett träd
på vars grenar åsikter,
väldiga draperier av sammet,
skickligt hopats.
Tungt och svåråtkomligt.
Fransigt men försåtligt,
bylsigt och kvävande mjukt.

Grenen var helt dold,
den på vilken tyngden lagts.
Kunde den brytas
eller sågas av
skulle det mesta falla.

En ridå går upp
och spelet börjar.

Asfalt

Nådegåvor är till för andra!
Vad är det för nytta
med att profetera
för sig själv?
Och vad pedagogik tjänar
kunskapens gåva om ingen
någonsin lär sig något?
Förmågan att trösta
vad är den bra för
när sorgen blivit privatiserad?

Botandets och helandets gåva
måste delas för att inte
reduceras till
barnlekarnas rollspel
med doktorer och systrar.
Alla goda gåvors givare,
självaste nåden, är avskaffad
- utom i den kristendom
man fängslat i
kyrkomuseernas reservat.

Men här bräcker den
mellan varje rad;
djärvt bryter den fram!
Som ett spjut
tvärs igenom
otrons sega hud
av rationellt oljegrus
och vetenskaplig
asfaltbetong.

Slalom

Faller i slalombacken
gång på gång.
Tar mig upp
för att komma ner
genom årsdagarnas portar.
Har någon gått före
som de gjorde förr?
Och snön, när kommer den?

Fordom dags kunde man
följa i fädrens
och mödrars spår.
Nu trampar man omkring
alldeles för sig själv
som vore det orientering
utan karta och kompass
på branta sluttningar.
Med borttappad pannlampa.

Vem visar vägen
när den ene
efter den andre
kör bort sig?
Vem?

Oväder

Väderleksprognosen har fel,
naturen har inte följt med,
ingen klar himmel;
i den senaste rapporteringen
är klimatmörkt annorlunda.
Levande varelser
känner på alla sätt av
ovädret med upprörd blåst
i närheten av kuling.
Svartnande moln som fäller
kyla och väta.
Åska och enstaka blixtar.
Och det bara i trakten
runt hjärta och
i mage.

Men hungern växer.
Ett sug efter bättre tider,
och tillförlitliga rapporter,
tryggare kan ingen vara prognoser,
som låter det tyngsta avta.
Ljuva röster som profeterar
en hög grad av
uppklarnande
efterhand.

Ryktet

Ett rykte fladdrar,
dansar röstvindens virvlar;
härmar snäckors sång.

Vila

Flyg högt med sången,
långt bortom möda och sorg.
Glömsk vila och ro.

Och minnet kommer
åter till den som drömmer.
Nu, då och sedan.

Porten

De var så osams om Gud
att de blev ovänner.
Den ena tänkte att gud
nog inte finns
Den andre hade
stark tro på Gud.
De stämde träff i dödsriket
för att överbevisa varandra
om hur det förhöll sig.
Väl i mörker och skugga
frågade de alla de träffade på:
finns Gud?
Gud är inte här, sa någon.
Gud är, sa en annan.
Gud är i livet, sa en tredje.

Då bestämde sig ovännerna
för att återvända
till de levandes land.
Men vid dödsrikets port
blev det stopp:
den kan man bara passera
i en riktning.

En annan dag

Argumentet satt som en svans
på den stora organisationen.
Yvig och uppburrad
piskade den fram varningar.
- Kom inte närmare
om du inte är beredd
att blotta strupen
och medge att här
finns den som är störst,
bäst och starkast.

Många gick hem
och satte sig i sina fåtöljer
nedsuttna och trygga.
Framför en skärm
med rörliga bilder
knöts nävarna:
En annan dag!
Då ska de få se, var tanken
en kort sekund.

Men det var ïnnan Rapport.
Miss Marple gjorde sina konster
och allt glömdes bort.

Leendet

Någon sågs på torget
strax före klockan två.
Mitt i mängden stod så,
lyft den som skådat, sett.
Himlen på jorden
skymtar fram ibland.
Brus och buller sjunker,
hisnande barn som ler.

Brevlådan

Var natt fylls brevlådan.
Avsändare vill ännu mer.
Hör, skriver de.
Lyssna förstå!
Genom andetagen
anas att någon snyftar,
man skriker och talar innerligt.
Ljud av slag,
goda handhälsningar,
enstaka hejarop.

Envetna leenden utmålar
min stora brist
som kan avhjälpas
enbart genom köp.
Inte bekännelse, ingen förlåtelse
ej upprättelse.
Utan värdighet för den
som saknar det som erbjuds...

Och så rösterna
under toleransens fanor
som piskar.
Jagar fram i sina tåg
mot det mesta.

Genom morgonens fingrar
silar bokstäver
de faller samman i sand
där ritade tecken
lät människor gå.