Gemenskap

Lådorna är slitna
trånga, futtigt små.
Klämd, låt syndarn sitta,
illa ska han må.
Den har ej förtjänat
kärlek, sympati,
som så hånat smädat
all vår symmetri

Dessa ska föraktas
skällas, tystas ner,
stoppas och förkastas,
låt dem lida mer!
Ty allt vad de gjort oss
ska de få igen!
Ilskan, all vår harms bloss,
dubbelt opp ger dem.

Älska och förlåta
högt i kurs ej står?
Detta är en gåta
vi som själva får
nåd och tillgift ofta:
avlösningens frid.
Vill vi hellre binda
ovän och ta strid?

Tror vi kyrkan rymmer
andras hopp och tro
dem oss ger bekymmer
skakar lugn och ro?
Måste alla tänka,
tycka unisont?
Kan Han sammanlänka
oss när det gör ont?