stenkyrka

Se Guds kyrka byggd av sten
fylld av himmelsk glans, starkt sken
Människor blir systrar, bröder
vinet, brödet där dig föder
Till hans bord du bjudits in
- varmt blir hjärtat, tron blir din

psalmton

Varje år ett jubelår
sommar, höst och vinter, vår
Stolt och solig står vår kyrka
där Gud skänker alla styrka
Vi får samlas natt och dag
drivna av Guds kärleks lag

vara buren

sträck ut händerna
och ta emot framtiden
så stort att man hissnar
ett barn vilar
i trygga händer
nyfött och sårbart
de gamla texterna
vibrerar av änglars sång
det största har skett
i det enklaste stall
ett barn är fött
varje förälder vet:
det är ett mysterium, ett under

gudomligt är barnet som
bär himmelriket med sig
det sägs att detta barn
ska kallas Jesus
kan visa vem Gud är
vill väcka kärleken till liv

i julens gudstjänster
läggs ett liv, en framtid
i våra händer
värmen och tyngden
från barnet vi håller om
rör vid allt som glömts
och gömts i själens djup

se, starka händer bär
så kan varje Guds barn
ung som gammal
veta sig vila tryggt
vara buren

röd cykel

gul tapet döljer hålet
där begravningsbilen
satt sin svarta punkt
för upprymdheten
som red fritt på cykeln
som finns kvar
men var
din röda...

en förgätmigej
planterad i tårkanalen

fotfästen

repet tätt tvinnat
bands fast vid vissnande enar

kyrkklockornas ljuva allvar
regnade över skyddsrummen
väntrummen de överfyllda
fru Karlsson till soluppgången
sa den vitklädda rösten
och fortsatte
snart är det
någon annans tur

när de ännu hörande blundade
låstes en dörr
golven orkade inte hålla kvar
sökarnas skor
övergivna fotfästen täcktes av lila flor
det var då, kvart över

senare, långt senare, berättades att
vetenskapsprofeterna steg till väders
som ballonger från ett uttjänt party
förnuftet tappade taget om frälsningen
och ingen vågade berätta
att förtöjningen i kunskap
och lärdom släppt
i samma stund då rötterna till visheten
övertygelsehistoriens orkidéer
retuscherats bort från de vackra
gregorianskt sjungna promemoriorna

Viskning

pannan mot luggen
ty recitationen har stumnat
i sin fiberkabel
nedgrävd under högkvarteren

pannan mot jorden
är det så man får kontakt
med den klara solen
som går upp
för ond såväl som god!

amen, hörs en viskning

natten faller

stenen där dykarna svärmar

ropar förtvivlat till skuggorna
i mitt hjärta finns eld,
befria mig

sjögräset bugar följsamt
nuet klär sig i sitt centrum
och simfenan slår sin
kosmiska virvel

tiden stannar 
ty natten faller
understundom passerar en sik
från en annan värld