fotfästen

repet tätt tvinnat
bands fast vid vissnande enar

kyrkklockornas ljuva allvar
regnade över skyddsrummen
väntrummen de överfyllda
fru Karlsson till soluppgången
sa den vitklädda rösten
och fortsatte
snart är det
någon annans tur

när de ännu hörande blundade
låstes en dörr
golven orkade inte hålla kvar
sökarnas skor
övergivna fotfästen täcktes av lila flor
det var då, kvart över

senare, långt senare, berättades att
vetenskapsprofeterna steg till väders
som ballonger från ett uttjänt party
förnuftet tappade taget om frälsningen
och ingen vågade berätta
att förtöjningen i kunskap
och lärdom släppt
i samma stund då rötterna till visheten
övertygelsehistoriens orkidéer
retuscherats bort från de vackra
gregorianskt sjungna promemoriorna