stenkyrka

Se Guds kyrka byggd av sten
fylld av himmelsk glans, starkt sken
Människor blir systrar, bröder
vinet, brödet där dig föder
Till hans bord du bjudits in
- varmt blir hjärtat, tron blir din

psalmton

Varje år ett jubelår
sommar, höst och vinter, vår
Stolt och solig står vår kyrka
där Gud skänker alla styrka
Vi får samlas natt och dag
drivna av Guds kärleks lag

vara buren

sträck ut händerna
och ta emot framtiden
så stort att man hissnar
ett barn vilar
i trygga händer
nyfött och sårbart
de gamla texterna
vibrerar av änglars sång
det största har skett
i det enklaste stall
ett barn är fött
varje förälder vet:
det är ett mysterium, ett under

gudomligt är barnet som
bär himmelriket med sig
det sägs att detta barn
ska kallas Jesus
kan visa vem Gud är
vill väcka kärleken till liv

i julens gudstjänster
läggs ett liv, en framtid
i våra händer
värmen och tyngden
från barnet vi håller om
rör vid allt som glömts
och gömts i själens djup

se, starka händer bär
så kan varje Guds barn
ung som gammal
veta sig vila tryggt
vara buren

röd cykel

gul tapet döljer hålet
där begravningsbilen
satt sin svarta punkt
för upprymdheten
som red fritt på cykeln
som finns kvar
men var
din röda...

en förgätmigej
planterad i tårkanalen

fotfästen

repet tätt tvinnat
bands fast vid vissnande enar

kyrkklockornas ljuva allvar
regnade över skyddsrummen
väntrummen de överfyllda
fru Karlsson till soluppgången
sa den vitklädda rösten
och fortsatte
snart är det
någon annans tur

när de ännu hörande blundade
låstes en dörr
golven orkade inte hålla kvar
sökarnas skor
övergivna fotfästen täcktes av lila flor
det var då, kvart över

senare, långt senare, berättades att
vetenskapsprofeterna steg till väders
som ballonger från ett uttjänt party
förnuftet tappade taget om frälsningen
och ingen vågade berätta
att förtöjningen i kunskap
och lärdom släppt
i samma stund då rötterna till visheten
övertygelsehistoriens orkidéer
retuscherats bort från de vackra
gregorianskt sjungna promemoriorna

Viskning

pannan mot luggen
ty recitationen har stumnat
i sin fiberkabel
nedgrävd under högkvarteren

pannan mot jorden
är det så man får kontakt
med den klara solen
som går upp
för ond såväl som god!

amen, hörs en viskning

natten faller

stenen där dykarna svärmar

ropar förtvivlat till skuggorna
i mitt hjärta finns eld,
befria mig

sjögräset bugar följsamt
nuet klär sig i sitt centrum
och simfenan slår sin
kosmiska virvel

tiden stannar 
ty natten faller
understundom passerar en sik
från en annan värld

informationsflödet

informationen flödar

som ur en brandslang

en strid flod

ett dånande vattenfall

vem kan det vara

vem är det

som står där
så bekant 

med sin lilla håv

och försöker fånga det

som möjligen skulle

kunna vara relevant

fiskafänget lyckas inte

särskilt bra

ibland

sådd

orden ströddes ut som salt
ett utsäde i väntan på grodd
gröna händer öppnade sig
mot rymd och ljus
som om framtiden vore möjlig
en stund innan stövlarna
kom trampande

ögonblicket

grusvägens kalkdamm
lekte i solen
den korta stund
det tar att dra andan

bortom kröken
där strandrågens vågor svallar
skymtade i motljuset
i det ögonblick
när blinkningen inte kan hejdas
någons silhuett

gotland

cikorian slår upp sina blåfransade ögon
mot solens gula fibbla
och bugar när det fläktar från öst
där sjön osedd och lättjefullt
glittrar och välver sitt silverne stim

på väg

i steget vände du dig om
kastade en förstulen blick
mot en tom talarstol

ett fjärran kyrktorn sjöng övergivet
om en helg som snart skulle avskaffas
en strålkastare stark som solen
tändes och släktes
och det vart afton och det vart morgon

övergiven

inte ska man lämna varandra
gå sin egen väg
utan den andra

inte ska man ge sig av
överge det man har
när man håller ihop

inte ska någon lämnas kvar
på kanten av byrån
för då kan man ge sig på
att det genast ringer
utan att man kan höra
klingande klockspelet
som kungör att någon
kanske plåtslagaren
vill något

blom

äppelträden strödde blommor

som stjärnor i gräset
slånbärens vita virrvarr
lyste som gräddskum
lovsången skötte koltrasten
dold bland körsbärsträdens
skira buketter

knän och ödmjukhet

inte heller du kan veta allt
du tror att din vetenskap vet
och när du faller på knä inför den
vet du efter en stund mera
av det trons knäfallande människor vet
nämligen att det kan göra ont
som en påminnelse om att även de sturska
ibland böjer sig och hoppas
att ödmjukhet ska infinna sig
om inte så för syns skull
och skulle den verkligen uppenbara sig
går det inte längre att kokettera med den
som en klädsam attityd
eftersom den sätter sig i knäleden
och gör ett outplånligt intryck
i själen

bara att

jag vet inte om jag vet
bara att allt jag gömmer
bakom vindlingar
slår rot, växer
förvandlas till verktygslåda
stor som en husvagn
fylld av drömmar
om sommarlov att leva i

förtroende för troende

inga medaljer
ingen nordstjerneorden
uteblivna förtroenden
så ser det ut
när mikrofonerna stängs av
och strålkastaren släcks

så det är bara
att gå och ställa sig i skuggan
av megafonerna vars tyckande
och lättformulerade åsikter
trängs i sofforna
de nersuttna radiosofforna
och televisionens många sittplatser
i program efter program

men då kan man ha tid
hålla någons hand
som är skrovlig äv slit
bruten av slag

så håller jag helgsmålsbön
i min egen soffa
som står öppen mot himlen
förtroende skrivet med eld
något för troende

i sofforna

en fredag utan intresse
för vanliga ord
stuvade i versliknande
rader

ingen ville höra
ty parnassens clowner
förde oväsen
i sofforna

jag ropade ut
över stupet
och där var
en tystnad
av eskatologiska
dimensioner
gömd i små påskägg

dimma

som alla andra
troddes det
men i badrumsspegeln
sågs inget ansikte
där svävade en dimma
inte möjlig att svepa bort
med en grå frottéhandduk

en person i största allmänhet
som alla andra

vad ingen annan såg
var molnet i spegeln
en eterisk dimma
den utspädda kärnan
i upplösningstillstånd
av obemärkta motgångar
nederlag och förluster
en vemodigt dansande dimma
som stoft i solstrålen

detta var någon
som en gång
om sig själv
sagt jag

ingenting

med sina mässingsläppar
trumpetar de frasiga påståenden
de som förklätt sig till orakel
ingenting, just det
ingenting är omöjligt
stöter de fram
och speglar sig i
andras hunger efter tillförsikt

ingenting
utom att få svar på
vad som faktiskt är möjligt

Talangen som dök

talangen var en boren ledare
när han talade
lyssnade de bakre leden
med grumliga vokaler
kallades han haplig
ledarskaplig

men det var innan
och före den februarimätning
då procenten studsade
på tremeterssvikten
och störtdök i den tänkta valurnan

det var ren tur
att han var soldat
och tränad i militär närstrid
så han kunde brotta ner
reportrarna som ville veta
om klockan var slagen
patriotiskt idiotiskt
gul och blå
eller han

arvet

all stenkyrkor till trots
är arvet lagt i en papplåda
anfrätt av tid
nerslitna hörn
trasiga kanter

genom brännhål
syns ett inre mörker
ljuset ska synas
påstår lådfogdarna
utifrån säger man att
därinne ligger ond svärta tätt

en långfredag självantänder innehållet
svedjebrukens och facklornas eld
frilägger apostlarnas hopp

trons väg

från viss tro
till trosviss
leder ingen väg
och den är översållad
av ruiner och gravrösen

färggranna nycklar
i ängena lyser upp stigen
där allt färre vill vandra

visset och snett,
kommmenterade trospoliserna
som inte alls ville vara pilgrimer
man får inte färdas mot
körriktningen
och när utandningsluften
kvillrar av trons promille
måste vi ta ifrån dig orienteringen

trons visshet är en knopp
som i sällsynta tystnader ler
utan draktänder
glöder vishetens blomma

svar

efternamnet var långt
som ett uppslagsverk
författaren hade givit ut
en ny novellsamling
van att tillverka meningar
åt bokliga gestalter
blev svaren knappa
alltför korta
tillyxat avhuggna
som om bokstäverna tagit slut

ordkarghet gränsande till tystnad
ett förundrat svar
på de stora frågorna

credo

i trosportmonnän
låg en halvsmält pralin
gjord av sjuttioprocentig
utvald fromhet

naggad i kanten
avsmakad
men aldrig njuten

myllrande myror

små svarta myror
har byggt bo i läsplattan
där myllrar de omkring
med byte
någon bär en bit av ett k
på sin minimala rygg

de gamla berättar om
vimlande myriader
vilsna svartmyror
som visade sig
i den tv man stirrade på
även när programmen slocknat

bruset fortsatte

Gud, vilken kampanj

kampanjerbjudande
två till priset av en
förlåtelser, gudstjänster, kollekter

reklamropet höjs
från en avlägsen höjd
som vore det möjligt
att hålla det ropet
trodde sig ha i sina
pösiga fickor
utanför

utan att förstå
suckens djupandning
puffas för mysig bön
som ett erbjudande
vilket som helst
med chips och fredagsläsk

bönen drar andan
vi väntar
fylls av syre

varför ropa ordet lovsång
utan att vara paradisburen

stockning

orden stockar sig
när de ska ut
och fram
för att tolka
och beskriva världen

livs å skådning
eu kar i sti

tågbyte

åker tåg till nästa station
där måste alla byta
som vill komma vidare

värme mot kyla
ett sällskap mot annat
från en destination
till en annan

skolungdomar står ut
i de sovjetliknande fraktfinkorna
deras mobiler blinkar
som vänliga stjärnor
när det ringer...

slitna vantar

på stolen ett par slitna vantar
vars händer somnat in
inga stickade skydd
kan hålla pulsen igång
eller livsvärmen kvar

ett par slitna vantar
väntar förgäves
på de varma fingrarna
men aldrig mer
får tumvantarna göra tjänst
nej, nu ska de slängas
av någon annan

knäppa händerna

Så oförståndigt och inskränkt
så fånigt att trassla samman sina fingrar
och stänga världen ute,
sa de som aldrig behövt slänga
sitt blinda hat till fienderna
i bönens barmhärtiga flod
där ville man också dränka
fienden som tog föräldrars liv
och deporterade syskon,
vem vet vad som
annars hade kunnat hända

spelar roll

benen slutar bara vara
kroppen tumlar omkull
sänks i stillhet och tystnad
runt människan slår
allt som inte hörs läger
såsom natten redan bor i skymning

i dvalans vila på marken
råder en annan ordning
än mäktig och maktlös
enbart liv eller död
spelar just då roll