Fotavtryck

på bordet
en sjuarmad tro
med nakna fötter
från den äldsta tid
den brinner än
utan att förtära

under revbenens segel
stävar en nattlig sjö
genom dansande lågor
på ytan fotavtryck
någon vilar under
uppspända segel
då - genom åskväder
singlar en olivkvist
mot däckets plankor

i den utsträckta handen
som stjärnor hälsar
vilar varsamt en nätkorg
med utslitna kurbitsvänner
inget mer ska sägas

handen

på bordet
en sjuarmad tro

under revbenens segel
stävar en nattlig sjö
genom dansande lågor

i den utsträckta handen
som stjärnor hälsar
vilar varsamt en nätkorg
med utslitna kurbitsvänner

Hymnosofi

ståopplinge kräckevad
strundgrå dyvlast

psalmlinge hymnosofi
seuppa majadel lyftuppa
sigillmast övertyglas

Gråtande änglar

skyddsrummet helgat
kuliss av stålskodd betong
frostbelägring längs armar och ben

psalm och bibelord
värmde bort trycket
byggde gudstjänstens
öppnade murar
men

mot ristade kors
lyftade
för värde och rätt
avancerade blint
trådkroppar insnärjda i bomber
pansrade dödsmaskiner

själaringningens offer
tvangs gråtande änglar bära

frihulka

ljusligt ljudnar trombellon
drummar pående svagsten
strängdarrande svallström
övervallande småsticklor
spridlande lycksvang

triumfligt ljuvlingande
frihulka

Ikonen ser dig

ikonen ser dig
himmelens fönster
låter det eviga ljuset
skymta
och vi ser tillbaka
bortom tempera och fernissa
den totala stillhetens
rörelse

farkost

begagnade själar är bäst
grunden är utmärkta
men ingen upptäcksresande
har nått fram

där i farledernas ådror
far underbara tankar
stävar en farkost
mot ny kust

Fel

men i alla fall
har du fel
sa han
och hoppades
att det skulle räcka
för att kuva
det han i alla fall
inte förstod

men...

Rötter

ordstaplarna blir till alltmera djärva
utsträckta stormande torn
att greppa högre ting
men - envisa med att rasa
att sträcka sig
mot himmelens sfärer
för att nå marken

slusatsens tröst
belyst av logiskt sken
sjunger den som vill lyfta
nå det ovan är
refrängen om fallandet
att handlöst nudda jorden
och slå rot

Lyssna

hur blir det
med prepositionerna
när man kan bläddra
med tangentbordet
eller på det
och barnet gjort
en kikare av en fjäder

när plånboken rymmer
en kortlek
och min nyckel
sänder små besked
till väntande bilar

vända mot skyn
som böner till himlen
håller vi telefonerna
tätt intill en tanke
till vilken någon lyssnar

Orden som förlorats

att komma till tro
och bli frälst
är det möjligt

är det då man
blir en kristen
vilket är svårt
om alla är det
eller ingen...

och den som fann Jesus
blev förr omvänd
fick ett nytt liv
blev född på nytt

men sådant
går väl inte an
går väl inte
går väl
går

Värme

hettan kryper upp
längs trädens armar och ben
likt vinterns kyla

Politik

sittande på marken
sköljer politiken över hans huvud
där far utspelens fyreverkeripjäser
oberörd är den kände kåsören
ordvrängaren och kommentatorn

därnere råder stiltje
ingenting sägs som
får honom på fötter
den rolige ler knappast
han bara sitter
trots allt det andra
som pågår

men det är också av
avgörande betydelse
att få sätta sig ner en stund
i egen avskildhet
även där förnyas
förändras världen

oläst

orden som ingen läser
som inte avkodas
släpper aldrig sin hemlighet
sarkofag där mening
efter mening
i onödan lagts

allt ristat på baksidan
förblir dubbelt fördolt

Ambassad

ambassaden står öppen
för tillfället obemannad
men aldrig tom
under dagen slinker
de obemärkta in

den unga kvinnan som förlorat
den arbetslöse mannen som vredgas
pojken, uppfylld av sin yra
den slitne dignande under krav
och en som behöver falla på knä
i skymundan till sist
hon som behöver ett andningshål
ett annat hus
och inte får
inte törs
säga så
högt

Källvatten

sköra fingrar
kupade händer
samlar ur välsignelsens flöden
tacksamhetens källvatten
dricker girigt
den oförtjänta nåden

Skolavslutning

att motas smalare väg
till en trång port
ïnte av efterföljelse
som det var sagt

till modernismens nya
handsydda labyrinter
vallas välvilliga präster
piskas med stenlagda valmanifest
symbolstopp

skuggor i himlens boning
irrar värdigt
munkavlade med syrener i hand
hör änglaröster
med jord i mun

stelnade välsignelser
hänger som stalaktiter
hotfulla, farliga
ruvande faror
i himmelens boning

Regndis

mörk jord, blå blomma
svept i regndisig blöt schal
som svikna löften

Punkt

kaffet häller jag i tangentbordet
och pennvässaren
spikas igen
ordboken ställs tillbaka
i teakhyllan att trängas
med Missalet och R.S. Thomas

orden som trillat
som överkokta ärtor
mot marken
att glömmas bort
seglar nu sin väg
maktlösa fjärilar i blåst
nyss målmedvetna
nu förlorade
vilsna, borta

Ruin

ruinens minne
väcks av psalm och vindens fläkt
där altaret rests

Vrede

vreden har visserligen grunda rötter
men ständigt närd
av uråldriga förråd
längre ner
oupphörligen bryter
den lättkränkt fram
drar genom städer och byar

trots att rättvisa är
välfärdig jordmån och bördig mylla
kan vreden kompensera
all sin stora brist
med färggranna utbrott
upphängda på tunna stänglar
av svagste skäl och argument
svajande ovan jord

vad nyttjar alla goda ord
om likabehandling och värde
dagg på oljefat

skvättande färg
och kaskader av ilska
kör för fort
utan insikter om väglag
fordon eller karta

Sabeltand

fruktan är ett odjur
som hatar den
sabeltandade Bibeln
som huggit mot hälarna

varje ord viras visst i velour
och sidorna dekoreras
med rosa bokmärkesänglar

för att våga nalkas Ordet
höjs tillhyggen som skydd
och piskor viner
att söka tämja kraften
den vilda

alla tänder dras bort
dubbla utgångar muras igen
eldarna släckes
och glöden vattnas

då hörs en lillgammal röst:
hugg, fila och såga
och gör det igen
så ska det väl
banne mig
snart börja verka kärlek

Saltstod

när ingen återvändo finns
kan den som vänder sig om
och gråter
fastna i sin sorg
stelna, bli saltstod

ingen återvändo finns
när lusten och orken
runnit bort som sköljvatten

när ingen återvändo finns
är förtvivlan som ett berg
på axlarna
man går med fötterna i grottor
djupt under marken

vem lyfter foten

Möte

när vi tågat in
hälsades alla välkomna
vi gav dem dagordningar
och förklaringar
vi pekade på deras bördor
och visade en väg
här lämnar man in sin skuld
ja, och här finns hur mycket plats
som helst för skam

vi lyssnade till världen
eftersom den omger oss
färgar oss, plågar oss
gläder oss
och vi erbjöd alla
att lyfta blicken
och se, se, se

vi satt tillsammans
vi stod tillsammans
vi sjöng och vi rörde oss
fram emot ett centrum
i detta vi var jag mig själv
andäktig och engagerad
hälsad av änglar

då såg vi
den decimerade skaran
den lilla resten
nästan alla
hade uteblivit

Buss

75 meter till bussen
när den ger sig av
svart som en skalbagge
med gula kanter
och rundade hörn
ivrigt ger den sig iväg
sista bussen denna dag

gränden, en kikare
stenlinsen fokuserar
den dammiga insekten
på väg
allt längre bort
allt närmare löften

paralyserande misstag
förlorade möjligheter
75 meter utmätta i
felslagna sekunder

bussen har gått
denna dag
erbjuds ingen annan

Kyrkan

de satt där med alla svar
men hade inte en enda fråga
frågorna skulle andra
förse dem med, efteråt

experterna som skulle visa vägen
pekade åt alla håll samtidigt
möjliga som omöjliga: gå dit!

Och då gjorde kyrkan det...

Knopp

regn på krukans jord
knoppen väntar, sträckt mot sol
att bli grön, stå fri

Torn

spränga gränser
flytta bortom
dra vidare
är att vara människa

i gränslös ansträngning
att störta himlen med tegelsten
men - ordafloden hejdas av
kommunikatörernas frågetecken
om mänsklighetens landvinningar

vem förmår tala när
luften blir tunn
andetagens fotfäste upphör
är då det att vara människa

att kortsluten stanna till
förbistrad se ansiktet
människans sorg
hög som ett torn

människan faller uppåt
stiger ner

Uppbrott

bort i tok går allt vilse
fram vill
omorganisationens snickare
hamrar sitt ställningstagande
i regn

historiens alla omtag
rider över vatten
likt fötter som för friheten
vandrat i sand

farkoster av insikter
bär yxmärkens sår
från förr

på drift mot nya hem
där alla arker strandar
längtan efter berggrund
där krisen sjunker undan

rötter i det förflutna
drar plågsamt andan
i bladen som flyger

så - i triumf
hoppets prisma
den himmelska bågen

Mur

De lever innanför
när utvisningsbeslutet utfärdas
efter ett brott mot
träd- och fruktlagen

gömda prövar de
skyddsdräkter
kamoflerar sig i kläder
utan att för sig själva
kunna dölja att något hänt

den öppna gränsen byggs bort
en ormtät mur blir till
som långhusets nordliga sida

i utanförskap krälar
både människa och djur
med sin nya medvetenhet
om brist och hunger
och skuld och skam

Sten

ett stycke berg kastas
avundsjukestenen som sårar
dräper de närmaste,
hela släkten och folk
en börda bärs av generation
efter genaration

de händer som slungade
den första stenen
kamoflerades som missförstådda
oskyldiga, syndfria

ett helt liv kan gå åt
för detta enda
den hystade stenen träffar
tränger som en borr

skrovliga djupa hål
ekar i kastaren

Vinden

Ryttlande över urmörkret
står vinden stilla
i väntan
ett kosmos ur intet
strider i eoner mot kaos
alla varelsers kamp för dagen

Sten

stenen i fickan
slipad slät av vågsvallet
i strandkanten

nu omsluten av min hand
som vår planet
av atmossfärens fingrar

Koltrast

koltrast bland knoppar
spelar flöjt för liv, vår, hopp
allt tystnar, lyssnar

Allt

blåste ut tv:n
och stillade tanken
inväntade lugna andetag

äntligen blev det tyst
och frågan kunde ställas:
är detta allt?

Händer 2

vilande händer
trötta, i väntan på kraft
att gräva ett hål

trötta händer
vilande, i väntan på kraft
att greppa spaden
eller låta bli

Händer

vilande händer
trötta, i väntan på kraft
att bygga en värld

Gäng

förbi fönstret gick ett gäng
för varje deras steg
klädde jag på mig mina
fördomars skyddande plagg
Visst bar de plastpåsar
att stoppa andras saker i
paraplyer
att gömma andras saker i
stora rockar
att samla andras saker under

När männen gick in i kyrkan
rusade jag utför trappor
otymplig och påbylsad
att rädda vad som räddas kunde
till den kyrka som
varit låst i timmar

Inom mig ljungande ljuster
- vem söker du här, stenkastare?

Tö

drivan njuter tyst
tynar i vårsol, glittrar
som tårar på kind

Sand

för att hindra sanden
från att rinna genom fingarna
knäppte hon händerna
som en bedjande

runt myriader stjärnor
universums gatlyktor
vilade hennes späda skål

Pennan

nyvässad och skarp
på väg mot klarhet
mitt i en grann formulering
bröts udden av

till ingen nytta
nerkörd i en burk
i trängsel som på
en förortsbuss
onyttiggjord i väntan på
pennvässaren

Förlust

under ytan bär jag mig
ett verkligare jag
mera sant
i storm och regn

mörka dagar
hälsar den gamle på
hans förlust
min längtan

han förtärde, förträngde,
så smiddes halsjärn
irrandets folk
tvingades ut
på jakt efter väg
marken vandrade
långt om länge
under slitna fotsulor

hans förlust
min längtan

Ikon

det kala rummet
har fönster och dörrar
till en större värld
ikonen sprider
evinnerliga glimtar
av ljus, en himmel

gudstjänstordningen tappar sina ord
en triangel av kokande guld
fyller synfältet

i tillbedjan med utsträckta händer
omringar Maria och Johannes
i tillbedjan bländas för alltid
förnekelsen

i tillbedjan möter mildheten
i tillbedjan öppnas allt
dörrar, fönster och bröst

tillbedjan
ett rum i mitt hus
gränslöst utan tak

Språk

på franska låter även
den största dumhet
som ljuvlig poesi

bänd den rundade vokalen
bräck strofers vårbäckaflöde
blottlägg avsikt och mening
hyvla tonfall och mimik
tänk i flera led

annars faller det
i glömskans lövhög:
att svårtolkade gutturala läten
kan få förhärdade sinnen
att skåda ny dag

Livet

våd efter våd
av mönstrade radionyheter
tapetserar köket
dagstidningshögen muttrar
och skriker om vartannat
dämpas med brödrost
ostfat och medicin

detta är livet, konstaterar
den anonyma rösten
ovanför spisen

som i en tårarnas kör
stämmer alla
köksbordssittande upp:
är att se och veta allt detta
verkligen verkliga livet?

Is

fransar av glansis
smyckar husens fasader
med lekande sol

Dröm

svävar runt i munhålan
där värken huserar
min hemort är mörkret
som sträcker sig långt
långt bortom kraniet

med hud mot lakan
finns jag till
räddas av att röra fingrar
händer och ben
kroppens frihet
hindrar mig att släppa loss
instängdhetens panik
som ligger bunden

envist motar jag impulsen
som vill fly med mig
öppnar istället en dörr
i höjd med bröstet
där sommarens strand
låter mig vila

natt blir dag
på varm sand
där jag finner ro

Flykt

snö på vissnat blad
spröda bygget av kristall
vingslag svepte bort

Blixt

statisk elektricitet
band dem vid varandra
mikroblixtens laddning
sjöng sin lovsång

när allt var förbi
insikt och tanke
grävde djupt
i permafrosten
jag mötte dig
och blev varse
inte ett du, nej
att Du

Jag

upplyft efter år
i fixeringsbad
bilden av mitt själv
har ett fokus
bland suddigare partier
i sepiabrunt

är det verkligen så
jag ser ut
stillastående och orörlig
med tummade hörn
i väntan på motivet
som skall komma

andra far runt
bakom glas som på film
med ett nytt digitalt jag
var mikrosekund

bara idag är man sig själv
en annan dag är man själv
en annan

Gömd

värmd av is och snö
vilar utmattad och tyst
tro i väntan på

Arken

för varje ord en burk
av glas eller rostfritt stål
med tätslutande lock
en för alla jag
för mina jag
och andras

bok efter bok
ord för ord
lagras de på burk
stuvas i arken

andra älskar meningar
men för mig är orden
enkla och sammansatta
själva melodin
grundämnet

och när floden av ord
hotar att dränka oss
kommer dessa
att flyta

understundom
flyger rar
röd duva

Haiti

husen rasar
bränner hål i väven
jorden skakar
världen brister

en utsträckt hand
och dollar
papperssnören

familjehänder
kärlekshärdat stål
nersmält, förskingrat
lyfter

Ljuständning

ett ögonkast mot koret
följt av kort knixnigning

ljusbäraren järnsmidd
sotig av stearin
omfamnade din längtan

när femkronorsljuset
brunnit ut
vädjade slingan av rök

Förkunnelse

först:
fyrverkeriet
sprakar guld
och fräser rött
ljusfontänen strålar

sedan:
orden sinar
munnar stängs
frånvaron blir till

då:
fotavtryck i dunkel
en glimt av rött
och guld

Predikan

lägg orden i rad
stuva om dem
byt ut några trötta
mot energiska

då lyfter tanken
och församlingen ler
nu blir det åka av
ingen vet vart
blott Anden

Mer snö

Snö i stjärnfallsdans
leker sin väg till vila
skimrande fälten

Snö

Flingan faller vit
gnistrande bädd i månsken
lyser i mörkret

Yta

häftigt reste sig vreden
senare än önskat
gick efter att ha sett
vad ingen annan kunde se
hört det som inte blev sagt
på den platsen i bänken
föll lovsång och skönhet
på kallt stengolv

okänt territorium, främmande makt
förställning och tillgjordhet
fjantiga utstyrslar
märkvärdiga ord
ilskan större än rummet

en oansenlig
som hyllas så
får vara

Begravning

Ingen mössa lyftes
inget huvud böjdes
ingen verksamhet avstannade
när sorgetåget passerade

enbart de närmast sörjande
var rustade för stunden
kramade med torra händer
och blöta ansikten
pappersnäsdukar och blommor

ord och sol
lekte tafatt bland pelarna
änglar höll händer
i bänkraderna:
och tecknade
små smekningars tröst
var inte rädd!

Ute och inne

värmen var bedövande
mellan ute och inne
mättes den dagen 44 grader

glasögonbärarna fick vänja sig
att klarsynen försvann
och kom åter
lagom för att se
hur en from bok
framhölls

du har vågat dig hit idag,
hälsade välkomnarna
och menade inget illa
nybekända och förbedda
som de var

Ambulanser

Under ilsken fana
skäller vinden
hostar tusenfotingen
zoomar in

bladlössens kongress
svart fastskruvad vid
vintergatans vägskäl

förlåtelsens ambulanser
beväpnade nyckelpigor
rycker ut i drömmen
på knä för ära och fred