Tidsandan

En tid full av superlativer
vidunderlig, häftig och stor
Där strålkastarljuset fördriver
en tomhet som hjärtat bebor

Fantastisk, grym, storartad, lyckad,
omdömena vet ingen gräns
Strunt höjes till skyar med hycklad
beundran, till aska den bränns.

En dag när lamporna slocknar
blir dagarna mörka och grå
Förvirring när blodet sig stockar
av bråten i mörk själslig vrå

Om kvällen på livets estrader
man minns allt man gjort, men ej är
Då ansikten glömda i rader
tycks ropa: ditt liv, en chimär!

Visst blir vi väl trötta och längtar
långt bort till ett fjärran land,
men snart står vi åter och trängtar:
kom nära, kom hit, håll min hand!