Ikon

det kala rummet
har fönster och dörrar
till en större värld
ikonen sprider
evinnerliga glimtar
av ljus, en himmel

gudstjänstordningen tappar sina ord
en triangel av kokande guld
fyller synfältet

i tillbedjan med utsträckta händer
omringar Maria och Johannes
i tillbedjan bländas för alltid
förnekelsen

i tillbedjan möter mildheten
i tillbedjan öppnas allt
dörrar, fönster och bröst

tillbedjan
ett rum i mitt hus
gränslöst utan tak

Språk

på franska låter även
den största dumhet
som ljuvlig poesi

bänd den rundade vokalen
bräck strofers vårbäckaflöde
blottlägg avsikt och mening
hyvla tonfall och mimik
tänk i flera led

annars faller det
i glömskans lövhög:
att svårtolkade gutturala läten
kan få förhärdade sinnen
att skåda ny dag

Livet

våd efter våd
av mönstrade radionyheter
tapetserar köket
dagstidningshögen muttrar
och skriker om vartannat
dämpas med brödrost
ostfat och medicin

detta är livet, konstaterar
den anonyma rösten
ovanför spisen

som i en tårarnas kör
stämmer alla
köksbordssittande upp:
är att se och veta allt detta
verkligen verkliga livet?

Is

fransar av glansis
smyckar husens fasader
med lekande sol

Dröm

svävar runt i munhålan
där värken huserar
min hemort är mörkret
som sträcker sig långt
långt bortom kraniet

med hud mot lakan
finns jag till
räddas av att röra fingrar
händer och ben
kroppens frihet
hindrar mig att släppa loss
instängdhetens panik
som ligger bunden

envist motar jag impulsen
som vill fly med mig
öppnar istället en dörr
i höjd med bröstet
där sommarens strand
låter mig vila

natt blir dag
på varm sand
där jag finner ro