prosa

lätta ordflingor
singlar lekfullt
mot nytt stycke

flyktiga bokstavskristaller
samlas i drivor
hårdpackade
som den ovanes
djupfrusna prosa

skattkistan

en välfylld skattkista står på vinden
packad med hemligheter
utslitna och nötta
ligger minnena
omsorgsfullt lagrade

en stapel med brev
har somnat ifrån
sina avsändare
omsluten och sammanhållen
av ett rött sidenband
bundet med rosett

fotoalbum där namnen täcks av
den grå glömskan
vilar mot glasbitar från en strålkastare
som minns en vinröd
men sedan länge
demolerad bil

roy rogers och audrey hepburn
flagnar i en bunt

en anteckningsbok har slutit sina pärmar
kring konstiga meningar
som inte förmådde säga vad
den som präntade ovant
hoppades och önskade

men så: en sida
som fylld av floden
när den svämmar över
näsvingen

lite nu och då

miljarder möjliga meningar
blir till en ny gång
belagd med plattityder
det fräser, pyser och mullrar
under ytan
som alldagligt mutter om
hur det ligger till

allt måste synas vara helt okej
även om fordonet inte
parkerats innanför strecken

en undring:
känns det bra
så som det borde?

har man ett vulkanutbrott
i ögonvrån
och en tsunami på ingång
så vräks hjärtrytmen
upp på en balkong

då närlivet står på spel
vill man inte
synas eller framstå
som märkligt upphöjd

vem har det inte så
lite nu och då?

mästarens fötter

alla dessa ord
dyrbara och sällsynta
samlade jag i en flaska
bokstäverna fick skölja
mästarens fötter
som jag torkade med
sorgesång

i broschyrer
blev detta avskytt
som alltför elitistiskt
nog borde allas fötter
kunna kräva samma
omvårdnad

som om inte
mästarens fötter
vore allas

kyrkans inre

kyrkans port svängde upp

ett annat ljus fyllt av mörker bländade

men snart gick det att urskilja

vad som doldes därinne

i människans eget inre

kyrkans hus en kropp

dess port en hjärtats dörr

till ett jag, ett jag

som speglades i var detalj

där föddes jag

när vetet sjunger

ett bröd för hungern
dryck för törsten
vila för den arma kroppen

då sjunger vetet
rågen jublar
källorna flödar
i uppriktig glädje

någon öppnar sin hand och
världen andas ut
ofred och oro

jag visste det

frågan blev hängande
obesvarad
i knävecken

de trötta benen
som underkastat sig
börda efter börda
och så ödmjukat sig
för att få svar

alla böjda knän
reser sig en dag
när någon viskar:
jag visste det

det visste jag att
allt är blått och guld
och rött gör vitt

bordet står dukat
välkommen fram
några korta steg till

Tack gode Gud!