blom

äppelträden strödde blommor

som stjärnor i gräset
slånbärens vita virrvarr
lyste som gräddskum
lovsången skötte koltrasten
dold bland körsbärsträdens
skira buketter

knän och ödmjukhet

inte heller du kan veta allt
du tror att din vetenskap vet
och när du faller på knä inför den
vet du efter en stund mera
av det trons knäfallande människor vet
nämligen att det kan göra ont
som en påminnelse om att även de sturska
ibland böjer sig och hoppas
att ödmjukhet ska infinna sig
om inte så för syns skull
och skulle den verkligen uppenbara sig
går det inte längre att kokettera med den
som en klädsam attityd
eftersom den sätter sig i knäleden
och gör ett outplånligt intryck
i själen

bara att

jag vet inte om jag vet
bara att allt jag gömmer
bakom vindlingar
slår rot, växer
förvandlas till verktygslåda
stor som en husvagn
fylld av drömmar
om sommarlov att leva i

förtroende för troende

inga medaljer
ingen nordstjerneorden
uteblivna förtroenden
så ser det ut
när mikrofonerna stängs av
och strålkastaren släcks

så det är bara
att gå och ställa sig i skuggan
av megafonerna vars tyckande
och lättformulerade åsikter
trängs i sofforna
de nersuttna radiosofforna
och televisionens många sittplatser
i program efter program

men då kan man ha tid
hålla någons hand
som är skrovlig äv slit
bruten av slag

så håller jag helgsmålsbön
i min egen soffa
som står öppen mot himlen
förtroende skrivet med eld
något för troende

i sofforna

en fredag utan intresse
för vanliga ord
stuvade i versliknande
rader

ingen ville höra
ty parnassens clowner
förde oväsen
i sofforna

jag ropade ut
över stupet
och där var
en tystnad
av eskatologiska
dimensioner
gömd i små påskägg

dimma

som alla andra
troddes det
men i badrumsspegeln
sågs inget ansikte
där svävade en dimma
inte möjlig att svepa bort
med en grå frottéhandduk

en person i största allmänhet
som alla andra

vad ingen annan såg
var molnet i spegeln
en eterisk dimma
den utspädda kärnan
i upplösningstillstånd
av obemärkta motgångar
nederlag och förluster
en vemodigt dansande dimma
som stoft i solstrålen

detta var någon
som en gång
om sig själv
sagt jag

ingenting

med sina mässingsläppar
trumpetar de frasiga påståenden
de som förklätt sig till orakel
ingenting, just det
ingenting är omöjligt
stöter de fram
och speglar sig i
andras hunger efter tillförsikt

ingenting
utom att få svar på
vad som faktiskt är möjligt