Kyrkans västfasad sätter gränsen
där profaniteten inte ska passera
där det diaboliska måste skygga
Trösklarna är nerslipade
för att ingen ska snubbla
falla
som där inträder
för att ta sina första osäkra steg
på pilgrimsvandringen
under höga, himmelska valv
Soffan står pålitligt kvar
intensivt blå likt en skymning
en tillfällig besökare märker ingenting
de ser inte tomrummet
i hörnet
reagerar inte på frånvaron
den som gör ont i oss
som bor här numera
utan katt
I stadens utkant
hukande runt en nedbrunnen eld
sitter en liten rest, en hop
där värmer ännu glöden
av det som varit
Så, vem hämtar bränsle
människor med kalla hjärtan
och vem blåser andens vind
så glöden inte falnar
utan blossar upp
med stjärnegnistor
i ett regn för alla att se
en vaktmästare, en from
en syförening, en mamma...
under tiden slår biskopen
klubban i bordet
demokrati låter underbart
men blir ibland en omskrivning
för hur ledande personer
säger åt andra
vad de får tycka eller inte
Vem säger åt dem
att inte undertrycka folkviljan?
Dessutom är det mänskligt
att vilja mer,
även flera motstridiga ting
Ett politiskt parti med mindre makt
på en massa områden
svårt att tänka, bra att ha
Partier borde låta bli
att styra sympatisörer
och ska definitivt inte
sätta grimma på
eller försöker sadla och tämja
en normalt fri och oförvägen varelse
stadd på vandring
som en häst, ett pilgrimsfolk, en kyrka
Att skriva ett blogginlägg
är nu för tiden
som att tala
i en tom kyrka;
endast Gud hör
Men kom ihåg
orden är inte alls bortkastade
de ges en ny benämning:
bön
Nasal läsning laddar raderna
energisprakande ord
vid beröring
ges en död katt
nytt liv
därför lyssnar jag
intensivt efter att någon
ska dra andan
