ögonblicket

grusvägens kalkdamm
lekte i solen
den korta stund
det tar att dra andan

bortom kröken
där strandrågens vågor svallar
skymtade i motljuset
i det ögonblick
när blinkningen inte kan hejdas
någons silhuett

gotland

cikorian slår upp sina blåfransade ögon
mot solens gula fibbla
och bugar när det fläktar från öst
där sjön osedd och lättjefullt
glittrar och välver sitt silverne stim

på väg

i steget vände du dig om
kastade en förstulen blick
mot en tom talarstol

ett fjärran kyrktorn sjöng övergivet
om en helg som snart skulle avskaffas
en strålkastare stark som solen
tändes och släktes
och det vart afton och det vart morgon

övergiven

inte ska man lämna varandra
gå sin egen väg
utan den andra

inte ska man ge sig av
överge det man har
när man håller ihop

inte ska någon lämnas kvar
på kanten av byrån
för då kan man ge sig på
att det genast ringer
utan att man kan höra
klingande klockspelet
som kungör att någon
kanske plåtslagaren
vill något

blom

äppelträden strödde blommor

som stjärnor i gräset
slånbärens vita virrvarr
lyste som gräddskum
lovsången skötte koltrasten
dold bland körsbärsträdens
skira buketter

knän och ödmjukhet

inte heller du kan veta allt
du tror att din vetenskap vet
och när du faller på knä inför den
vet du efter en stund mera
av det trons knäfallande människor vet
nämligen att det kan göra ont
som en påminnelse om att även de sturska
ibland böjer sig och hoppas
att ödmjukhet ska infinna sig
om inte så för syns skull
och skulle den verkligen uppenbara sig
går det inte längre att kokettera med den
som en klädsam attityd
eftersom den sätter sig i knäleden
och gör ett outplånligt intryck
i själen

bara att

jag vet inte om jag vet
bara att allt jag gömmer
bakom vindlingar
slår rot, växer
förvandlas till verktygslåda
stor som en husvagn
fylld av drömmar
om sommarlov att leva i