ett stråk av frid

Trägolvet nött av slitna skor
och bänkarna blanksuttna
där glödde en gång utarbetade sinnen
hjärtesuckarna bevekade änglarna
där och då
i kyrkorummet
ett stråk av frid

förkunnelse

en borg från vars krön
något ropas ut
söndagligen
till alla dem
bortom hörhåll

de närvarande ler förnöjsamt
när de känner igen tongångarna
trosfanfarerna
de skrynkliga råden
de svajande bilderna

kall nos,varm hand

kall nos, varm hand
det är vänskap
som kryper upp
i soffans fårskinn
nära för att bli smekt

Att minnas

Återseendets glädje blandas med sorg och saknad. Gamla vänner och släktingar man inte sett på länge är där. Allvarliga när de kommer. Det är begravning. Vi minns och gråter. Vid minnesstunden delar vi hågkomster, år och decennier tillbaka. Trots all tid som gått är det som om det hände igår.

Det korta människolivet har ändats. Vi nickar och är överens. Vi som är kvar. Som ska minnas. Och absolut måste ses igen...

tror vi vet

Vi vet
vad man inte visste då
tror vi

som om det förflutna
ryms i en fingerborg
på botten av en sykorg