kyrkporten

kyrkporten slår igen
bakom människan
vare sig hon är innanför
eller utanför
en dörr i en portal
för att hålla kylan ute
eller värmen inne

och där står jag
och undrar
var jag hör hemma

är, var, skall vara

det som är
borren i ryggslutet
spik och kniv
så att väggarna faller

det som har varit
lyckans kosläpp
lemmarna spritter
av bortglömda förmågor

sedan är det som var
borta för alltid
murgrönan  klättrar stark

tills det händer igen
det som skall vara
och igen
igen

rum för människan

den som vandrar
kan ha en stubbe
som altare
en skogsdunge
till altartavla

glöm aldrig hur
arbetets möda lovar Gud
genom glas, trä och järn
dörrar till mötet med
det annorlunda

se huggen kalksten
lyssna till metertjocka murar
och känn höga valv
och pelare som knoppas
i höjden skymtar
ett blommande himmelrike

revor i sorgen

man påstod förtvivlat att
orden inte räckte till
inte förmådde
under sorgens olika faser

det var tårar
förlustens och saknadens
som frätt hål
i deras distanserade frihet
och gjort revor i seglen

längst inne
i den knutna handens
mörka grotta
blomstrar minnen

ett stråk av frid

Trägolvet nött av slitna skor
och bänkarna blanksuttna
där glödde en gång utarbetade sinnen
hjärtesuckarna bevekade änglarna
där och då
i kyrkorummet
ett stråk av frid

förkunnelse

en borg från vars krön
något ropas ut
söndagligen
till alla dem
bortom hörhåll

de närvarande ler förnöjsamt
när de känner igen tongångarna
trosfanfarerna
de skrynkliga råden
de svajande bilderna

kall nos,varm hand

kall nos, varm hand
det är vänskap
som kryper upp
i soffans fårskinn
nära för att bli smekt

Att minnas

Återseendets glädje blandas med sorg och saknad. Gamla vänner och släktingar man inte sett på länge är där. Allvarliga när de kommer. Det är begravning. Vi minns och gråter. Vid minnesstunden delar vi hågkomster, år och decennier tillbaka. Trots all tid som gått är det som om det hände igår.

Det korta människolivet har ändats. Vi nickar och är överens. Vi som är kvar. Som ska minnas. Och absolut måste ses igen...

tror vi vet

Vi vet
vad man inte visste då
tror vi

som om det förflutna
ryms i en fingerborg
på botten av en sykorg