blom

äppelträden strödde blommor

som stjärnor i gräset
slånbärens vita virrvarr
lyste som gräddskum
lovsången skötte koltrasten
dold bland körsbärsträdens
skira buketter

knän och ödmjukhet

inte heller du kan veta allt
du tror att din vetenskap vet
och när du faller på knä inför den
vet du efter en stund mera
av det trons knäfallande människor vet
nämligen att det kan göra ont
som en påminnelse om att även de sturska
ibland böjer sig och hoppas
att ödmjukhet ska infinna sig
om inte så för syns skull
och skulle den verkligen uppenbara sig
går det inte längre att kokettera med den
som en klädsam attityd
eftersom den sätter sig i knäleden
och gör ett outplånligt intryck
i själen

bara att

jag vet inte om jag vet
bara att allt jag gömmer
bakom vindlingar
slår rot, växer
förvandlas till verktygslåda
stor som en husvagn
fylld av drömmar
om sommarlov att leva i