Törst

en skål
fylls med vatten
den som törstat längst
måste se på från öknens
fattigdomsdyner

sandstormen blästrade
massorna som hungrar
och törstar
med sin torra strupar
tvungna att vänta
när andra dricker

mer
långt mer
än de behöver
av livets goda

löften

som blommorna
ställda i bästa vasen
i ett folktomt rum
är stora löften
när mötet är slut
och folket gått hem

men viskade ord
i den modlöses öra
är gryningsljus