Saltstod

när ingen återvändo finns
kan den som vänder sig om
och gråter
fastna i sin sorg
stelna, bli saltstod

ingen återvändo finns
när lusten och orken
runnit bort som sköljvatten

när ingen återvändo finns
är förtvivlan som ett berg
på axlarna
man går med fötterna i grottor
djupt under marken

vem lyfter foten

Möte

när vi tågat in
hälsades alla välkomna
vi gav dem dagordningar
och förklaringar
vi pekade på deras bördor
och visade en väg
här lämnar man in sin skuld
ja, och här finns hur mycket plats
som helst för skam

vi lyssnade till världen
eftersom den omger oss
färgar oss, plågar oss
gläder oss
och vi erbjöd alla
att lyfta blicken
och se, se, se

vi satt tillsammans
vi stod tillsammans
vi sjöng och vi rörde oss
fram emot ett centrum
i detta vi var jag mig själv
andäktig och engagerad
hälsad av änglar

då såg vi
den decimerade skaran
den lilla resten
nästan alla
hade uteblivit

Buss

75 meter till bussen
när den ger sig av
svart som en skalbagge
med gula kanter
och rundade hörn
ivrigt ger den sig iväg
sista bussen denna dag

gränden, en kikare
stenlinsen fokuserar
den dammiga insekten
på väg
allt längre bort
allt närmare löften

paralyserande misstag
förlorade möjligheter
75 meter utmätta i
felslagna sekunder

bussen har gått
denna dag
erbjuds ingen annan

Kyrkan

de satt där med alla svar
men hade inte en enda fråga
frågorna skulle andra
förse dem med, efteråt

experterna som skulle visa vägen
pekade åt alla håll samtidigt
möjliga som omöjliga: gå dit!

Och då gjorde kyrkan det...

Knopp

regn på krukans jord
knoppen väntar, sträckt mot sol
att bli grön, stå fri

Torn

spränga gränser
flytta bortom
dra vidare
är att vara människa

i gränslös ansträngning
att störta himlen med tegelsten
men - ordafloden hejdas av
kommunikatörernas frågetecken
om mänsklighetens landvinningar

vem förmår tala när
luften blir tunn
andetagens fotfäste upphör
är då det att vara människa

att kortsluten stanna till
förbistrad se ansiktet
människans sorg
hög som ett torn

människan faller uppåt
stiger ner